Det första mötet var på ett hjärtsjukhus i Chelsea i London sommaren 1990 strax efter det att jag börjat som korrespondent i London. Anledningen till att vi träffades var att sjukhuset fått en del pengar från en rik svensk och man hade bjudit in Margaret Thatcher för att inviga kliniken.

De flesta brittiska medier ansåg denna "händelse" som totalt ointressant, medan jag som nykomling såg det som en möjlighet att möta "Mrs T". Så det var bara Margaret, jag och en för mej okänd lokalredaktör. Vi hade det riktigt trevligt under någon timme. "Mrs T" är ju gammal kemist och hon berättade ingående för oss om blodplättar och annat spännande som vi såg i mikroskopen inne på laboratoriet.

Efter detta möte skrev jag ett kåseri på Namn och Nytt i DN om hur trevlig fru Thatcher var och att hon därtill var vackrare i verkligheten än på bild.

Detta var givetvis ett övertramp och min artikel kom därför ganska omgående att översättas och publiceras i flera brittiska morgontidningar som exempel på hur aningslös en nyanländ utlandskorrespondent kan vara. Flera brittiska kolleger kallade mej under lång tid för "Mrs T:s vän . . ."

Jag hade sedan nöjet att sitta på åhörarläktaren i underhuset och lyssna till hennes utfall i parlamentets frågestund med premiärministern. Jag satt så bra till att jag kunde se hur hon alltid bar på en liten blå pärm med färgade flikar. När hon fick en fråga slog hon upp rätt sida med rätt ämne och avlossade en kanonad av förklenande argument om motståndarna i labourpartiet – och ibland även mot deras politik.

Flera gånger var hon snubblande nära att vara för grov i munnen och förolämpa "de högt värderade medlemmarna" i hennes majestäts oppositionsparti. En gång gjorde talmannen time-out sedan hon kallat labourledaren Neil Kinnock "kryptokommunist". Efter en del funderande slog talmannen fast att påhoppet kunde godkännas som "tillräckligt värdigt".

Den enda gång jag såg henne gråta var när hon tittade ut bakom gardinerna på 10 Downing Street i november 1990 då hon tvingades lämnade premiärministerbostaden. Dessförinnan hade hennes partivänner med inrikesministern Michael Heseltine i spetsen genomfört en kupp som slutade med att hon blev sparkad från posten. Torypartiet fick hennes motsats till partiledare och premiärminister: den grådaskige John Major. Men hon var kvar i politiken och vann oftast alla debatter med partivännerna. Vid de årliga partikonferenserna framträdde hon som en drottning som alltid togs emot med stående ovationer,

I oktober 1993 var vårt sista möte. Då framträdde hon i kulturcenret Barbican Centre i London för att berätta om sin bok "åren på Downing Street".

Inför en publik på flera tusen lojala thatcherister försökte hon desperat mana fram den där elektriska stämningen som hon förr var så bra på att generera. Hon gjorde sedan en snabb rapsodi över hur eländigt Storbritannien var när hon tog över och vilka enorma förbättringar hon åstadkommit under sina år. Den här gången slog det dock inga gnistor.

Hon berättade att det mest spännande ögonblicket i hennes liv var när hon år 1982 skickade brittiska trupper till Falklandsöarnas "bitande vindar och iskalla vatten" för att befria öns befolkning från de argentinska ockupanterna. Patetiskt.

Luften gick ur föreställningen när hon berättade att hon höll på att skriva ännu en bok om "åren efter Downing Street".

Då hade även hennes trognaste supportrar redan börjat söka sig mot utgångarna.