I nästan 16 timmar satt brittiske Bruce Hannah instängd på hotellet Taj Mahal. Strax innan klockan 10 på torsdagen, svensk tid, räddades han av indiska soldater.
- Jag såg kroppar. Jag såg många kroppar, säger han till den indiska tv-stationen IBN.
Bruce Hannah låste in sig på sitt hotellrum när skottlossning på lyxhotellet Taj Mahal utbröt på onsdagskvällen. I närmare 16 timmar satt han livrädd på sitt rum utan att veta vad som pågick utanför.
När terroristerna tog kontroll över lyxhotellet på onsdagskvällen lyckades flera av gästerna fly. Omkring 100 personer kunde räddas ut ur byggnaden av polis under natten men fortfarande på morgonen befann sig uppskattningsvis mellan 40 och 50 gäster på hotellet, de flesta troligtvis inlåsta på sina rum.
Indisk tv visade under natten och morgonen hur panikslagna gäster vädjade efter hjälp genom hotellfönstrena en del skrek, andra skrev sina nödrop med tvål på glasrutorna. Bruce Hannah var en av dem som skrek på hjälp.
- Jag pratade med några av de andra gästerna genom fönstret. Men sedan i går kväll har jag inte haft kontakt med någon annan ur gisslan, säger han till tv-stationen IBN.
Från en bekant som lyckats rädda sig ut ur hotellet fick Bruce Hannah ett sms med ett telefonnummer till polisens specialinsatta Taj Mahal-linje. Under natten och morgonen hade han tät kontakt med poliserna som informerade honom om att hjälp var på väg.
Strax före klockan 10 på torsdagen, svensk tid, bankade någon hårt på dörren.
- Jag frågade om de var där för att hjälpa mig och de svarade ja. Så då öppnade jag dörren, säger Bruce Hannah.
Han fördes ned till källaren och sedan till hotellets lobby där polisen befann sig.
- Jag såg inga terrorister men jag såg kroppar. Jag såg många kroppar, säger den djupt skakade Hannah till IBN.
En annan gäst på Taj Mahal berättar för nyhetsbyrån AFP att hon i flera timmar låg tillsammans med 25 andra skräckslagna gäster på golvet i ett av hotellets rum.
- Vi hörde hur militären tog sig fram genom hotellet. Vi hörde skottlossningen och explosionerna. Till slut krossades fönstren och vi klättrade ut på brandkårens stegar, säger hon.
- Det var utan tvekan det värsta jag någonsin upplevt. Det var sex väldigt plågsamma timmar.