Den 59-årige regeringstjänstemannen Mike Bergman är en smula sen till intervjun, ett möte på byrån i Virginia drog ut på tiden.
Han andas hastigt och pipande, hostar torrt emellanåt. Det beror inte bara på brådskan, visar det sig.
- Du såg kanske i tidningen häromdagen att tre fjärdedelar av dem som var på platsen för terrorattacken mot World Trade Center har fått hosta och svårt att andas därför att de andats in damm, giftig rök och mikroskopiskt glassplitter.
- Jag har haft andningssvårigheter ända sedan 11 september. Det är som att försöka hosta upp något som fastnat i halsen, men retningen släpper aldrig.
Bergman är i övre medelåldern, tunnhårig med vänliga ögon, "oamerikansk" så till vida att han talar lågmält, eftertänksamt och tillåter sig att ta pauser.
Han har armébakgrund men arbetar sedan ett decennium som informatör på US Census Bureau, USA:s motsvarighet till Statistiska centralbyrån.
Han är enkelt klädd, bär inte den blanka kostym som är kännetecken för de otaliga lobbyistlejon och politiska hantlangare som finns drösvis i Washington. Men Mike Bergman är stolt över att vara en "government official" (regeringstjänsteman), som han säger.
Den 11 september år 2001 var en tisdag. Mike Bergman stod i sitt rum på nionde våningen på hotellet Marriott World Trade Center, den 21 våningar höga byggnad som låg som en grindstuga mellan tvillingtornen.
Under helgen hade han deltagit i en konferens med den amerikanska föreningen för offentlig ekonomi. Presentationen hade gått bra, mötena hade varit givande.
Nu gladde han sig åt att hinna med ett förmiddagståg till Washington DC drygt tre timmars resa söderut.
- Jag stod i badrummet och skulle just kliva in i duschen när jag hörde ett fruktansvärt dån. "Så lågt borde de inte flyga över Manhattan", tänkte jag. Bråkdelen av en sekund senare hördes som en jättelik åskknall och hela byggnaden skakade.
- Jag sprang fram till fönstret och såg stålbalkar och betongbitar regna ned mot gatan, som om de var av frigolit. Jag försökte titta uppåt men såg bara tät rök.
Mike Bergman drog på sig ett par shorts och en skjorta och sprang ut i korridoren där han möttes av en kväljande lukt av jetbränsle. Han rusade ned för trapporna till hotell-lobbyn och försökte ta sig ut, men entrén var blockerad.
- En hotellanställd visade oss till personalingången. Jag sprang ut på gatan och såg en polis som skrek: "fortsätt springa, titta inte bakåt". Jag tänkte ta mig ned mot Hudsonfloden men hade bara hunnit ett halvt kvarter när jag hörde ljudet av ytterligare ett flygplan.
- Jag minns planets blåa buk och att det såg ut att skrida fram, trots att kraschen bara tog sekunder. Jag tänkte: "det måste vara fjärrstyrt, det kan ju inte sitta människor där inne".
Mike Bergman stod i cementdammet och röken med skjortan tryckt mot mun och näsa och såg "saker som man inte borde behöva se", som han uttrycker det i dag. Likbleka och blodiga människor som tagit sig ut ur de kollapsade byggnaderna. Andra som handlöst kastade sig ut från fönstren och "skrik som från helvetet" från chockade åskådare likt honom själv.
- Jag märkte att jag kramade mobiltelefonen i handen. Jag försökte ringa hem men det gick inte.
På sin fortsatta, stapplande barfotaflykt ned till floden hörde han ett öronbedövande muller. Han vände sig om och såg det södra av tvillingtornen implodera framför sina ögon. Bara rasa ihop, våning för våning.
Mike Bergman tog en läsk från ett övergivet stånd nere vid pirarna. Väntade och klev så småningom på en färja som börjat evakuera skadade över Hudsonfloden till New Jersey.
- Där jag stod på däck såg det ut som om hela södra Manhattan försvunnit i rök och aska.
"Hur kan Gud tillåta detta", var den varmt kristne Mike Bergmans första reflektion. Just den frågan har han förlikat sig med, säger han. Annat kommer han aldrig över.
- Jag är en helt annan människa i dag. Jag tål inte skarpa och plötsliga ljud. Om min fru sätter ned tvättkorgen för hårt på golvet rycker jag till i halv panik. Jag klarar inte av våld i någon form, särskilt inte på teve. Nyhetsprogrammen har jag slutat att titta på. Deckarserier och liknande har jag börjat avsky. Döden är inte vacker. Katastrofer och andras lidande är inte underhållning.
Mike Bergman tog bara en veckas ledigt efter attacken. Han ville komma in i vanliga gängor så snart som möjligt. Men han plågades av mardrömmar och hade svårt att sova. På dagarna var han stirrig och orolig.
- Lyckligtvis sökte jag experthjälp så fort de här symtomen kom. Jag går fortfarande i samtalsterapi även om jag glesat ut på besöken. Jag medicinerar fortfarande. Det jag främst känner är skuld över dem som inte klarat sig och deras anhöriga. Det är som om jag inte har rätt att ha mina problem, jag som inte ens var i tornen, utan i byggnaden rakt nedanför.
Men Mike Bergman inskärper att han är lyckligare lottad än många andra överlevare. Det vet han eftersom han är med i en stödgrupp för sådana som klarade attacken. Många av dem har drabbats av skilsmässa, missbruk och förlamande psykiska besvär.
- Jag har glädje av min familj och av mitt jobb. På ett sätt är jag en bättre människa i dag än före attacken. Nu kan jag uppskatta de små sakerna i livet, de som inte kostar något och som man inte behöver sträva efter. Som att kyssa min fru innan jag går till kontoret, eller säga till mina bröder att jag älskar dem.
När det gäller gärningsmännen, de som med berått mod sände tusentals människor i döden, är Mike Bergman ambivalent. Han säger att de var "förblindade av hat", men han lägger däremot ingen skuld på islam.
- När jag var i armén besökte jag över trettio länder, och jag har bott i både Turkiet och i Taiwan. Människor är sig lika världen över, att handla destruktivt och hatiskt har inget med någon speciell religion att göra, säger han.
Men när jag frågar om USA:s svar på terrorattackerna, de militära insatserna i Afghanistan och Irak och den ibland kritiserade jakten på terrorister, svarar Mike Bergman som man förväntar sig av en "government official" och ex-militär:
- Presidenten är min högste chef. Jag har fullt förtroende för administrationens metoder att skydda vårt land, och jag står bakom dem till hundra procent.