Han lämnade in sin avskedsansökan som polis i Kina dagen efter att demonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking slagits ned av militären och protesterna hade förvandlats till ett blodbad.
I stället började Ye Fu planera för hur han skulle hjälpa efterspanade studentledare att fly från Kina med fiskebåtar från ön Hainan till Vietnam.
Vi träffas på ett kafé i turiststaden Dali nu tjugo år senare. Ye Fu lurades i en fälla av en av sina närmaste vänner och dömdes till sex års fängelse. Myndigheterna ville hitta en anledning att sätta honom på plats, säger han, eftersom han var den enda polisen på Hainan i södra Kina som öppet visade att han inte stödde kommunistpartiet.
– Jag ville inte vara polis längre, jag ville inte vara med om att gripa studenter eftersom jag stödde deras idéer. Jag tyckte ledningen i Peking hade gjort fel och jag skämdes för att ta på mig polisuniformen igen, förklarar han sitt beslut att säga upp sig.
Studentprotester förekom våren 1989 på många håll i Kina. Arbetare gjorde gemensam sak med studenterna och tillsammans krävde de politisk frihet och ett slut på den utbredda korruptionen.
Även på Hainan förekom demonstrationer och Ye Fu satt på kvällarna utanför porten till kontoret för de lokala myndigheterna och talade med studenterna. Han blev medlare mellan dem och myndigheterna.
– Då trodde jag verkligen att studenternas protester skulle ge resultat, säger han.
Kinesiska medier verkade stå på studenternas sida och på polismyndigheten hos Ye Fu sa cheferna att centralregeringen skulle tvingas acceptera kraven från demonstranterna.
Nyheten om massakern på torget i Peking nådde södra Kina först nästan ett dygn senare eftersom händelsen censurerats. Om Ye Fu velat göra karriär inom polisen hade han legat bra till, men han ville hellre hjälpa studenterna än jaga dem.
– Kolleger vid polismyndigheten stödde mitt beslut i tysthet. Där-emot vågade ingen annan begära avsked, säger den 47-årige Ye och kastar en blick ut på gatan genom fönstret i kaféet.
När han slutade som polis tänkte han ett tag gå med i armén, mot ledarna i kommunistpartiet, eftersom rykten vid den tiden sa att soldaterna vägrade att döda studenterna.
Han talade även med fiskare som ville tjäna pengar och kunde tänka sig att smuggla efterlysta studentledare ur landet. En student som Ye erbjöd ett gömställe i sin hemby i centrala Kina flydde över bergen till Nepal, men skickades tillbaka till Kina av den nepalesiska polisen.
Tillsammans med en gammal kompis från författarlinjen på universitetet i Wuhan talade han ofta om ”demokratisituationen”. De tillhörde den första generationen universitetsstudenter efter kulturrevolutionen, och när de träffades föreslog vännen att de borde bygga upp en underjordisk organisation som kämpade för politiska reformer. De delade upp ansvaret sins-emellan. En tredje vän kom in i bilden och de planerade att publicera en tidning.
Efter övertalning från kompisen från universitetet åkte Ye Fu till Kanton med ett dokument i en väska för att träffa en utländsk demokratiorganisation som skulle stödja dem ekonomiskt. Det kom inga utlänningar till det planerade mötet. Dokumentet tog kompisen hand om. Det dök senare upp i sitt original i domstolen. Det hela var en komplott mot Ye och han greps av civil polis.
Medan ”vännen” släpptes efter en månad på polisstationen dömdes Ye till sex års fängelse för att ha avslöjat statshemligheter. När han frågade varför ”vännen” frikänts och han själv dömts fick han inget svar.
Under tiden i fängelset dog Ye Fus far. Hans mor begick självmord sedan han släppts fri efter 4,5 år. I maj skrev Ye en blogg där han krävde en ursäkt och en förklaring från ”vännen”, som med åren blivit en upphöjd och rik författare i Kina. Ye själv är i dag manusförfattare till teveserier och driver ett förlag, men det går inte en dag utan att han tänker på sveket.
Nyligen ringde ”vännen” upp för att be om ursäkt efter att ha läst bloggen.
– Jag vill veta sanningen, men han sa att han inte kan berätta den. Därför kan jag inte godta ursäkten, förklarar Ye Fu.
Ett 30-tal invånare beräknas fortfarande sitta i fängelse för brott de dömdes till i samband med massakern på torget i Peking för tjugo år sedan. Mestadels handlar det om arbetare som då var unga och fängslades för att ha satt eld på militärfordon eller gått till attack mot soldater.
Många av dem som dömdes och sedan dess släppts fria lever i dag anonyma och fattiga liv. De har svårt att göra karriär och svårt att försörja sig. Ye Fu brukar tillbringa årsdagen med en grupp på ett tiotal personer. De träffas och tittar på bilder från demonstrationerna.
– Vi glömmer aldrig den 4 juni 1989. Upproret visade att studenterna tyckte om Kina, inte motsatsen som kommunistpartiet har påstått. Jag har fortfarande dessa åsikter och med åren har de djupnat. Under tjugo år har kinesiska ele-ver inte fått den verkliga versionen av händelsen berättad för sig i skolan.
Någon förändring är inte i sikte. De brutala metoderna som användes försvarades nyligen av kinesiska utrikesdepartementet vid en presskonferens. Talesmannen Ma Zhaoxu upprepade den officiella partilinjen att krossandet av studentrörelsen banade väg för landets ekonomiska succé.
– På den tiden trodde vi att vi kunde lita på att kommunistpartiet skulle göra Kina bättre. Innan det skedde kunde vi inte tro att soldaterna skulle skjuta på vanliga människor. Efter den 4 juni 1989 visste vi exakt vad partiet var redo att göra för att behålla sin egen makt. De kunde till och med döda, säger advokat Pu Zhiqiang, som själv var en av de argaste demonstranterna på torget för tjugo år sedan.
– Den ekonomiska utvecklingen har varit snabb i Kina, men det saknas ansvarskänsla och förmåga att se vad som är rätt och fel i samhället, förklarar Pu sittande på sitt kontor i Peking.
Han berättar om sitt tydligaste minne av kvällen den 3 juni för tjugo år sedan. Han var 24 år och forskade vid det juridiska universitetet. Han hade kommit till Himmelska fridens torg redan den 13 maj. Han hade deltagit i en hungerstrejk under en vecka. När Pu Zhiqiang vaknade efter en slummer hade armén förstärkt sin ställning runt torget. Kvällsljuset speglades i soldaternas hjälmar. Tidigt på morgonen såg han och ytterligare något tusental studenter eldslågor slå upp mot himlen. De hörde samma högtalarmeddelande från myndigheterna som om och om igen uppmanade allmänheten att stanna hemma från arbetet eftersom armén hade krossat upproret.
Innan Pu gick från torget lovade han att återvända varje år för att minnas de dödade. Det har han kunnat göra i fred, utom de tre senaste åren då polisen försökt hindra honom. År 2006 förde de honom till en polisstation under den känsliga tiden, nästa år gick de tillsammans till torget och förra året när polisen kom till hans kontor slutade det med att de satt och åt tillsammans i soffan i hans arbetsrum.
I vintras var polisen tillbaka på kontoret och förhörde Pu eftersom han är en av de intellektuella som skrivit under ”Charta 08”, en uppmaning till politiska reformer och demokrati. Det är ett upprop som spridit rädsla i partitoppen.
– Ska jag gissa så kommer polisen hit igen strax före 20-årsdagen och frågar om jag måste gå till torget. Och då svarar jag: ”Självklart”. Polisen börjar känna sig hemma i min soffa, konstaterar Pu.
Kina såg annorlunda ut 1989, tycker den i dag 44-årige advokaten. Inte bara på ytan.
– Vi som var unga på 80-talet hade en dröm. Nuförtiden ser de flesta bara till sig själva. De vill få ett rikare och bättre liv. När vi var unga strävade vi efter ett större mål för hela Kina. Jag är besviken för vår generations skull.