Trollkarl som han är menar Randi att även tron på till synes oskyldiga saker som tankeläsning och skedböjning kan leda vidare så att man också tror på helbrägdagörare och andliga detektiver. Folk slutar ta sin medicin eftersom helaren har lagt sina händer på dem. Och dör.
Horoskop ger han inte mycket för och i ett berömt experiment delar han ut identiska horoskop till en hel skolklass för att se en skog av armar höja sig när han frågor hur väl de stämmer in på var och en.
I flera böcker har han gått i klinch med pseudovetenskapen, kritiserat Erich von Dänikens vacklande faktaunderlag, undersökt påstådda bilder av älvor och visat hur Uri Geller utför sina trick.
När vi möts är James Randi på snabbvisit i Sverige, hitbjuden av skeptikergruppen Vetenskap och folkbildning.
Det som gjort Randi känd är hans belöning på en miljon dollar till den som kan producera ett äkta paranormalt fenomen under kontrollerade förehållanden. Pengarna garanteras av hans stiftelse James Randi Educational Foundation.
- Det är alltid någon som är ute efter pengarna men få som verkligen vågar visa upp sina förmågor. Vi testar ungefär tre fyra varje år. Hur underliga deras förmågor än är, säger Randi.
Några av dem som försökt komma över den hägrande miljonen är två män från Ukraina. De två säger sig kunna få stjärnor att flytta på sig genom sina tankar. Randi gick med på att testa dem. Tillsammans med personalen på ett närbeläget planetarium riggade man upp ett teleskop kopplat till en videokamera. Medan ukrainarna koncentrade sig på en stjärna i stjärnbilden Cassiopeia började man filma stjärnbilden genom teleskopet. Därefter fick en neutral publik se videon och säga om de såg någon av stjärnorna flytta på sig. Det gjorde ingen.
Ukrainarnas tro på sin förmåga byggde på att de vid tidigare experiment använt sig av teleskop med betydligt större förstoring. Ju mer man förstorar en stjärna, desto instabilare blir bilden. Till slut ser stjärnan ut att röra på sig. Orsaken är att stjärnljuset bryts i atmosfären och därmed ger en illusion av att själva stjärnan flyttar på sig. Misslyckandet i Florida bekom dock inte männen.
- Sex veckor senare kom de tillbaka igen! De ville göra om det.
James Randi berättar också om en man som sa sig kunna leva på luft och som testades av en lokal skeptikergrupp i San Francisco. Mannen placerades på ett hotellrum medan några ur gruppen satte sig i en bil utanför och väntade. Vid tvåtiden på natten kom mannen ut, gick raka vägen till McDonald s och återvände mot hotellet med en stor påse full med hamburgare.
- De som satt i bilen gick ut och stoppade honom och påpekade att han hade påsen full av mat. Javisst, men jag ska bara andas in ångorna från den, blev svaret. Vad jag skulle vilja göra är att låsa toalettdörren och låta honom stanna på rummet i ett par veckor, sedan får vi se vad som händer.
Mannen fick aldrig någon miljon.
Viljan att upptäcka och att avslöja har James Randi haft med sig sedan barnsben. När jag ber honom berätta hur det hela började så låter han som en deltagare i en Monty Python-sketch:
- Jag föddes i mycket unga år i en liten stuga som jag fick min far att bygga. Vi var så fattiga att vår familj inte hade råd att ha några barn så grannfamiljen fick mig...
Well, well... Jag var faktiskt varnad. Den gode trollkarlen har fler än en räv bakom örat.
I själva verket föddes James Randi som den förste i en syskonskara av tre. Brodern och systern "blev riktiga människor med familjer och allt sådant" medan James Randi själv beskriver sig som en person ständigt klättrande på den yttersta grenen. Och han började sitt
liv som ett underbarn som inte passade in bland sina jämnåriga kamrater.
- Jag hade en rätt besvärlig uppväxt eftersom jag låg långt före de andra barnen och räknade avancerad matematik som trigonometri och differentialkalkyl när jag var tio år gammal. Och jag var totalt fascinerad av det! Jag kunde inte slita mig från böckerna. Så jag blev ett ganska ensamt barn utan jämnåriga kamrater. Idrott var inget för mig, man kunde ju ramla och slå sig!
- Till slut fick jag ett särskilt intyg som gjorde att jag inte behövde gå till skolan. Jag bar med mig det lilla kortet i fickan i fall polisen undrade varför jag drällde på stan.
Men lille James gick knappast och drog. I stället blev Torontos allmänna bibliotek och Royal Ontario Museum hans andra hem.
- Jag kunde varje centimeter av museet, särskilt de egyptiska samlingarna, säger han. När jag inte var där så satt jag på biblioteket.
Från sin mamma och pappa mötte han mycket lite förståelse. Mamman var hemmafru medan pappan arbetade för ett telebolag.
- De hade gett upp hoppet för mig, säger han. Så vitt det angick dem så slarvade jag bort min tid med att läsa en massa underligheter. De var övertygade om att jag aldrig skulle få ett jobb.
Någon slutexamen blev det aldrig för James, så där fick föräldrarna rätt. Å andra sidan har han senare i livet hunnit föreläsa för såväl den amerikanska kongressen som Smithsonianinstitutet. Dessutom har han skrivit en rad böcker, bland annat "Flim-Flam!"
1982 där vännen Isaac Asimov i ett förord påpekade att det egentligen var ganska bra att Randi inte hade en akademisk bakgrund. Detta gjorde honom friare att kritisera och att kalla saker vid deras rätta namn. Denna ickeakademiska självlärdhet har gett honom en viss distans till vetenskapsmän.
- Det finns många exempel där vetenskapsmän har "undersökt" personer med påstådda paranormala förmågor och sedan gått i god för dem. Men vetenskapsmän har ingen erfarenhet av sådana saker. Så snart man har med varelser med en egen vilja att göra stöter man på problem. Forskarna inser inte att någon kan titta dig rakt i ögonen och
ljuga. Och göra det fullt övertygande.
Trolleriintresset kom i tolvårsåldern när han besökte en föreställning av trollkarlen Harry Blackstone. Blackstone fick en dam att sväva och unge James förundrades och smög in bakom scenen efteråt. När han vandrade därifrån hade han en signerad affisch av den store karlen tätt tryckt mot bröstet. James Randi märkte snart att han älskade att trolla. Men också att han lärde sig en hel del om sig själv och om andra människor när han gjorde det. Han upptäckte hur han kunde lura en publik men också hur publiken villigt lurade sig själv.
- När jag var femton år gick jag och en äldre kamrat till en frikyrka på Queen Street hemma i Toronto. The Essembly of Inspired Thought sysslade med att ta kontakt med andevärlden till tröst för en hungrande församling.
Det James och hans kamrat fick se var hur två av kyrkans pastorer stod på en scen framför församlingen med en korg av igenklistrade kuvert framför sig. Varje kuvert innehöll en fråga skriven av någon i publiken och hade dennes initialer skrivna utanpå.
"Vem är M.R.?" Randi kunde se en hand räckas upp. Under andäktig tystnad tog pastorerna sedan kontakt med andemakterna, lade det utvalda kuvertet mot pannan och gav svaret på frågan som låg förseglad i kuvertet: "Ska jag verkligen åka till Frankrike?" Pastorns svar blev: "Du ska genomföra resan men undvika Paris." Därefter öppnades kuvertet och en förvånad åskådarmassa kunde konstatera att frågan verkligen stämde.
- I själva verket visste de redan den första frågan eftersom det kuvertet hade öppnats av dem i förväg bakom scenen. När de sedan sprättade upp kuvertet på scenen för att kontrollera frågan så var det i stället nästa fråga som de tjuvtittade på. På så sätt låg de hela tiden en fråga före.
James Randi, som kände till tricket, ställde sig upp och påpekade att det inte alls var kuvertet med "M.R." som pastorn hade i handen och att det hela var en bluff. Det blev ett himla liv. Trots att de var lurade gjorde församlingsmedlemmarna allt för att försvara
pastorerna, och det hela slutade med att den unge uppviglaren förpassades rakt över gatan till polisstationen anklagad för att att ha stört ett religiöst möte.
- De ringde efter min pappa som kom farande från golfbanan för att hämta mig. Han var inte särskilt glad och det var inte jag heller när vi väl hade kommit hem! Då bestämde jag mig. Jag skulle ju inte vara femton år hela livet, till slut måste folk börja lyssna på mig. Och det började de faktiskt med för ett par år sedan!
James Randi hjälper också andra i branschen med goda råd. Bland annat var han tidigare rådgivare åt "mannen i lådan", David Blaine som i oktober 2003 tillbringade 44 dagar sittande i en genomskinlig låda i London utan mat och med bara lite vatten. Några år tidigare hade Blaine suttit instängd i ett isblock i över 61 timmar, ett trick som Randi skapade för 25 år sedan. Men fastan i lådan imponerar inte på Randi.
- Ingen människa kan leva 44 dagar på bara vatten. Så enkelt är det.
Randi menar att Blaines fasta inte var på riktigt. Då skulle han ha dött. Troligen var det vatten som skickades upp till honom uppblandat med en näringslösning.
För James Randi är David Blaine förlorad till den mörka sidan. I stället för att syssla med trick låtsas han utföra mirakel. Samma sida tillhör skedböjaren Uri Geller enligt Randi. De två har mötts i diverse rättsliga sammanhang sedan Geller stämt Randi för förtal - dock utan att vinna. 1975 skrev Randi boken "The magic of Uri Geller as revealed by The amazing Randi" där han avslöjade hur en vanlig trollkarl kunde utföra alla Gellers trick. När jag tar upp frågan om den numera välbärgade israelen plockar Randi åt sig en kaffesked som vår värd Hanno Essén, vice ordförande för skeptikergruppen Vetenskap och folkbildning, tanklöst nog dukat fram. Efter en stunds hanterande börjar han gnida på skaftet och vi kan båda se hur den sakta böjer sig framför våra ögon. Ett snyggt trick som utförs genom att i ett obevakat ögonblick böja skeden mot benet. När jag tror att skeden börjar kröka sig är den redan böjd.
- Geller har egentligen en mycket begränsad repertoar, säger Randi. Han "läser tankar", ser in i förslutna kuvert och böjer olika föremål. Men till skillnad från mig kallar han dem inte trick utan "demonstrationer". Det är okej. Du kan kalla mig Sally om du vill, jag heter ändå James Randi.
När Randi böjt ytterligare en sked lånar han min klocka en kort stund, jämför den med sin egen och konstaterar att min går ett par minuter efter. Efter lite småprat får jag tillbaka den, lägger den uppochner i min handflata varefter jag får sätta fingret på den. Vi hjälps åt att mumla några väl valda besvärjelser innan det blir dags att vända på urtavlan som nu visar en helt annan tid. Så kan det gå när man inte har ögonen med sig. Bara för att inte orsaka några problem hoppar visarna tilbaka till ordinarie tid efter någon minuts ytterligare småprat. I en av sina böcker berättar han att det finns två sätt att få klockor att bete sig så här. Antingen med hjälp av en magnet eller helt enkelt genom att vrida på knappen.
Småprat och avledande manövrer är a och o när det gäller trolleri. Men när Randi lyckades vrida visarna det begrep jag aldrig.
För Randi är Geller en vanlig trollkarl och han kan inte låta bli att påpeka att skedböjartricket publicerades för första gången i trolleritidningen Abrakadabra 1968, samma år som Uri Geller visade upp sina "paranormala" skedböjaregenskaper - också det för första gången.
James Randi konstaterar glatt att Geller aldrig försökt komma över hans pris på en miljon dollar, något som ju borde locka den främste av alla magiker. Han säger att han inte gillar mig, säger Randi. Men i så fall borde han ju komma och ta mina pengar. Det vore ju den perfekta hämnden.
Själv tänker Randi fortsätta med sina avslöjanden i 25 år till. Denne skarptänkte Floridapensionär säger sig leva i 25-årsintervall och eftersom han precis har passerat de tre första så finns det ingen anledning att dra sig tillbaka. Det finns alltså anledning för Geller och company att se upp ytterligare några år.
Fotnot: Artikeln var publicerad i DN den 18 december 2003.