– Sanitetsfrågan är den absolut allvarligaste bristen i genomförandet av FN:s millenniemål, säger Jan Eliasson till DN.se
– Den berör barns hälsa, eftersom 5.000 barn dör varje dag på grund av dåligt eller inget vatten, den berör mödrahälsa och jämställdhet – kvinnor får gå i timtal för att hämta vatten, och den berör fattigdomsmålet, eftersom vattenbrist gör att man inte kan få skördar.
Om man installerar toaletter och borrar brunnar får man alltså stor utdelning på flera av millenniemålen, menar Eliasson, som är kritisk till att Sverige inte lägger större vikt vid målet om hållbar utveckling.
– Japan lägger 15 procent av sitt bistånd på vatten och sanitet. Sverige lägger strax under 3.
Bakgrunden till att FN-chefen Ban Ki-Moon utsåg en grupp millenniemålsambassadörer i våras var att han tyckte arbetet mot fattigdom och ohälsa gick för långsamt. Han ville skapa en påtryckningsgrupp. Ambassadörerna ska försöka påverka dels regeringar, organisationer och forskare, dels den allmänna opinionen
Gruppen hinner dock knappast sätta särskilt mycket avtryck före FN-toppmötet den 20-22 september, då världens ledare håller det sista stora mötet inför millenniemålens slutspurt. Världssamfundet ska då försöka enas om en handlingsplan för vilka extra insatser som krävs på olika områden.
Jan Eliasson, som har decennier av erfarenhet från FN-manglingar, var frustrerad efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn i fjol. Han gav luft åt kritiken i en debattartikel i DN. Bland annat var han upprörd över att de fattiga länderna fick en så underordnad roll i förhandlingsspelet.
Blir det fattiga mot rika även den här gången, tror du?
– Nej, jag tror det blir enighet om ett slutdokument. Men EU, USA och Schweiz vill ha skarpa formuleringar om mänskliga rättigheter.
Det brukar bli schismer mellan fattiga och rika länder när frågan om mänskliga rättigheter kommer på tal. Jan Eliasson hoppas att man nöjer sig med en referens till den formulering som FN enades om redan 2005:”Ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred, och varken fred eller utveckling utan respekt för mänskliga rättigheter”.
Det talas ibland om ”spoilers” och ”facilitators” i den internationella förhandlingsvärlden, ungefär sabotörer och möjliggörare. USA och Kina är inte bara avgörande aktörer, de pekas ibland ut som ”spoilers”.
– Med USA var det så tidigare, men med Obama vid makten tror jag inte att de ställer till med något. Kina tror jag inte heller gör det, för de ingår nu i G77-gruppen.
G77 kallas den gigantiska grupp, över 130 länder, som brukar betecknas som utvecklingsländerna.
Vilken blir största stötestenen på toppmötet?
– Den svåra punkten är alltid ansvarsutkrävandet. Vem ska kontrollera och hur ska man kontrollera?
De sju första målen riktar sig till de fattiga länderna, medan det åttonde målet handlar om bistånd, skuldavskrivningar och frihandel, alltså saker som de rika länderna har huvudansvar för. Det är lätt att föreställa sig att de fattiga gärna utkräver ansvar för genomförandet av det sista målet, medan de rika tycker att de sju första är viktigast.
Om G77 och EU kan komma överens är inte sällan förhandlingsspelet i praktiken avgjort, menar Jan Eliasson.
Hur ser du på värdet av att sätta upp mål?
– Jag har blandade känslor inför det. Tanken att ”if it’s measured, it’s done” (om det mäts blir det gjort) är bra. Å andra sidan missar man perspektivet av hur målen hänger ihop. Man mister kanske en helhetssyn som är nödvändig. Om ett av de åtta målen inte genomförs drabbar det de andra.
Hur ska man se på millenniemålen om vi 2015 har nått exempelvis sex av åtta mål?
– Då är det ett slags misslyckande. Då har vi inte uppfyllt de löften regeringarna högtidligen gav år 2000.
– Men jag vill inte kasta in handduken ännu på något av målen. Vi har en tredjedel av tiden kvar. Då gäller det att mobilisera – och att inse att vi inte bara gör detta för att det är rätt utan för att det är i vårt eget upplysta egenintresse. För en orättvis värld är en farlig värld.