När ett militärt fordon lastat med färskt dricksvatten dyker upp utanför Senba gymnasium i den jordbävningsdrabbade staden Mito blir kön snabbt lång.
Var och en får tillräckligt för att klara dagen, men det handlar om små mängder. De vars hus är beboliga efter jordbävningen kommer för att fylla sina kärl och går därifrån för att laga mat och koka te.
För Kumiko Kikuchi har en av skolans salar blivit hennes hem. Tre dygn har hon tillbringat under tak på en matta med hundratals andra i skolan, som blivit ett evakueringscentrum.
I skolan lär hon få stanna under lång tid.
– Jag bodde på andra våningen i ett femvåningshus, som fått stora sprickor. Det är inte säkert att bo där längre, säger hon.
I likhet med hela Japans befolkning har hon sin berättelse om var hon befann sig och vad som hände när jordbävningen inträffade.
Kumiko Kikuchi var hemma i lägenheten när disken föll ned på golvet. Ljudet av det krossade porslinet blev signalen som fick henne att springa mot dörren, nedför trapporna och ut på gatan. I bakhuvudet visste hon direkt att den här gången var det annorlunda. Nog för att marken skakat i Mito tidigare, men aldrig så kraftigt och aldrig så länge.
Hon flydde ut, endast klädd i tunna kläder, och första natten var kall trots att hon sov i skolan.
– Dagen efter gick jag tillbaka till lägenheten och hämtade varma kläder. Egentligen borde jag gå tillbaka en gång till, men det kan vara farligt, säger hon.
På en matta i andra änden av skolsalen sitter Miyoe Kanbayashi och läser lokaltidningens stora rubriker. Hon tittar på bilderna av förstörelsen.
Hon var i Mito tillfälligt. Hennes hem ligger en timmes bilresa bort.
– Jag har inte hört något från min man. Han var hemma, men telefonerna fungerar inte.
De tre vuxna barnen är i livet, det vet hon efter att ha varit i kontakt med sin äldsta dotter.
Mest orolig är hon för sin bror som bor i Sendai, i ett av de mest utsatta områdena.
Längs den japanska östkusten fortsätter efterskalven. Över hela landet följer befolkningen utvecklingen noggrant via nyhetssändningar. Tv-apparater står på hela tiden.
– Min tv också, säger Horisan, en kvinna som står och väntar på vatten i kön utanför skolan i Mito.
Hon hörde hur nyhetssändningen avbröts. ”Det kommer ett efterskalv inom tio sekunder”, löd meddelandet på tv:n.
– Jag hann öppna dörren och stänga av spisen och springa ut, säger hon.
Den moderna teknologin fungerade i det fallet. Efterskalvet kom som beräknat. Och Horisan satte sig själv i säkerhet. Däremot fanns det så vitt känt inga varsel innan den stora jordbävningen med magnitud 8,9 inträffade i fredags eftermiddag.
Huruvida skalv går att förebåda är omdebatterat bland experter. Det är en fråga som rör upp känslor. Förr i tiden troddes makrillens beteende och molnens formationer kunna förklara att en jordbävning var nära.
Sedan ansågs jordbävningar under lång tid omöjliga att förutspå. Det gäller kanske inte den så kallade Tokaijordbävningen, i havet sydväst om Tokyo. Den har inte inträffat ännu men redan fått ett namn. Senast ett stort skalv inträffade i området var 1854. Sedan några år hävdar vissa jordbävningsforskare i Japan att det kan vara möjligt att förutsäga en framtida jordbävning där genom att mäta den seismiska aktiviteten mellan olika punkter.
Några experter tror sig veta att det går att tolka mönstret av småskalv och därigenom två tre veckor i förväg se när det stora skalvet kommer. Andra menar att det är omöjligt.
Med efterskalven är det en annan sak. De är förväntade och lättare att varna för, och därför fortsätter Horisan att sitta hemma framför tv-n för att veta när det är dags att springa ut igen.