Som att man inte får parkera cyklarna framför järnvägsstationen i Koenji utan att de fraktas bort. Eller att det kostar pengar så fort man ska göra något i Tokyo.
– Alla studenter på universiteten utbildas för att bli pengamaskiner för storföretagen. Vi vill inte ha den här typen av samhälle. Om vi väsnas och spelar hög musik och protesterar så får folk reda på vad vi vill och vilka vi är, säger den 34-årige ägaren till en andrahandsbutik.
I vintras slogs ett tältläger upp i en park i Tokyo utanför arbetsmarknadsdepartementet. Det var en protest mot att arbetare sagts upp och förlorat sina bostäder. Tälten fick stor uppmärksamhet i Japan och blev en symbol för hur svårt landets unga har att komma in och stanna kvar i det nuvarande systemet, där ungdomsarbetslösheten stigit till cirka tio procent.
I stadsdelen Koenji i den japanska huvudstaden hankar sig många fram med deltidsjobb. De saknar den framtidstro och trygghet som erbjöds unga japaner för tjugo år sedan.
– Jag vet inte exakt hur det var då, men när jag talar med äldre förstår jag att det var annorlunda när de var unga, säger Kageyama Seiko, som arbetar på ett förlag.
Hittills är demonstrationerna i Tokyo en viskning jämfört med hur arga unga på andra håll i världen gett röst åt sin vrede. Eller hur det såg ut på 60-talet. Sedan dess har Japans unga helt inordnat sig och försökt svälja ilskan, enligt Hajime Matsumoto.
– Alla unga måste göra saker de inte vill göra. De tar order och är duktiga, men inombords är de missnöjda. Jag har ett enkelt motto: Gör det inte om du inte gillar det! Och oavsett vad du tycker – gå till handling, uppmanar han.
– Jag vet inte vilket samhälle vi skulle få i så fall, men det skulle i alla fall bli mycket intressantare.
Makoto Yuasa, en annan aktivist, var den som låg bakom tältlägret utanför arbetsmarknadsdepartementet. Han driver en organisation som hjälper hemlösa och vars mål det är att göra fattiga i Japan synliga i samhället. Han håller även möten som ska lära unga japaner hur man gör sin röst hörd. Där kan man studera hur man effektivt framför budskap på affischer, hur man tar kontakt med facket på en arbetsplats och lockar till uppmärksamhet i medier. Unga japaner vet sällan till vem de ska framföra klagomål.
Makoto Yuasa upprörs över att en minister i Japan nyligen sa att de som lever i fattigdom är lata och får skylla sig själva.
I Japan, säger han, påpekas det alltid att folk är ansvariga för sin egen situation.
Den allmänna uppfattningen är att om man försöker tillräckligt hårt så går det också bra. Om man inte klarar av sin situation, så betyder det bara att man inte gjort ditt bästa.
– Därför vill unga som förlorar jobbet inte tala öppet om det. De stänger in känslorna inom sig själva i stället och ackumulerar ilskan. Om de protesterar tror de att samhället ska stämpla dem som barnsliga.
Ett 50-tal personer har deltagit i Makoto Yuasas kurser och har numera lärt sig aktivismens ABC.
– Men vi kan inte bara uppmana till protester. Vi måste först bygga ett samhälle som gör det möjligt för alla att kunna säga sin mening. Jag hoppas nästa generation unga japaner bättre ska känna till sina egna rättigheter och kunna säga ifrån, konstaterar han.