Villaförorten ligger nära trafikpulsådern I-95 som skär genom sydstaten Virginia. Ändå råder här närmast lantlig frid: det enda ljud som hörs är vattenspridarnas trygga malande och svirret från enstaka syrsor.
Paret Devoys tomt tillhör kvarterets prydligaste. Rabatterna är vältuktade, vid entrén hälsar en skulpterad kanin välkommen. Den nytvättade Ford Mustangen som står parkerad på garageuppfarten fulländar den yttre bilden av den allamerikanska villaidyllen.
Men skenet bedrar. För John och Mary Devoy slogs tillvaron sönder den där dagen i maj för drygt två år sedan, när en polispatrull knackade på dörren och förde bort John. Den 15-åriga flickan i huset tvärs över gatan hade anmält honom för sexuella närmanden.
– Vi betraktade det hela som fullkomligt absurt. Dagen när övergreppet skulle ha skett hade vi tillbringat tillsammans, John och jag. Och att han över huvud taget skulle försätta sig i en sådan situation kan jag bara inte föreställa mig. Vi avskrev anklagelsen som en missriktad hämnd för att John lovat flickans mamma att avliva familjens sjuka hund – flickan var med när mamman frågade John, och hon tog märkbart illa vid sig, berättar Mary Devoy.
För att understryka Johns oskuld hyrde de in en privatdetektiv som bland annat dokumenterade att 15-åringen farit med uppenbara osanningar vid flera tidigare tillfällen. Fyra månader senare gick fallet till förberedande rättegångsförhandling. Flickan behövde inte vittna, inte heller redogöra för detaljerna i det påstådda övergreppet. Hennes historia känner John Devoy än i dag inte till.
Han fick ett ultimatum av åklagaren: om han lät bli att bestrida anklagelsen skulle förseelsen betraktas som lindrig, och straffet inskränka sig till villkorlig dom, samt en plats i sexförbrytarregistret. Om han däremot valde att låta saken gå till rättegång skulle han riskera ett mycket strängt straff vid fällande dom – upp till livstid.
– Mitt stora misstag var att jag valde det första alternativet. Sett så här i efterhand verkar det inte klokt att gå med på något sådant. Men jag blev chockad över den vändning det hela tog, jag hade minimalt med betänketid och skrämdes av hotet att hamna i fängelse, säger han.
Att bli registrerad i delstatens sexförbrytarregister innebär att den dömde exponeras på nätet med namn, bild, adress och uppgift om arbetsgivare samt arten av brott – dock inga detaljer. I Virginia måste de dömda stå kvar i registret i minst femton år. Vid grövre brott, eller om restriktionerna missköts – en sexbrottsdömd får inte besöka förskolor, skolor, idrottshallar eller nationalparker, och måste regelbundet förnya sina adressuppgifter – blir de kvar i registret livet ut.
Sedan 1996, då den dåvarande presidenten Bill Clinton undertecknade den så kallade Megans lag, är alla delstater skyldiga att ha ett register över sexförbrytare. Megans lag är uppkallad efter den sjuåriga flickan Megan Kanka från Hamilton, New Jersey, som 1994 kidnappades, våldtogs och mördades av Jesse Timmendequas, en granne till familjen.
Mannen var tidigare dömd för sexövergrepp mot barn, något som familjen Kanka inte kände till. Efter dådet startade Megans mor och far en namninsamling med kravet att allmänheten ska ha rätt att informeras om var dömda sexförbrytare bor. Över 400.000 amerikaner undertecknade uppropet, som fick brett politiskt stöd.
Frågan är dock hur effektiv Megans lag varit. I dag finns 674.000 amerikaner i offentliga sexbrottsregister. Återfallspedofilen med flera övergrepp på sitt samvete inkluderas på samma villkor som mannen som ertappats med att kissa offentligt (en förseelse som i ett tiotal delstater jämställs med blottning). Liksom sådana som John Devoy, som dömts mot sitt nekande.
När han hamnade bland 15.000 andra i Virginias sexbrottsregister fick hustrun Mary sparken från sitt jobb på en inredningsfirma. Själv har han kvar arbetet som driftstekniker på ett värmeverk.
– Jag hade jobbat där i nio år och chefen trodde på mig när jag förklarade att jag blivit oskyldigt anklagad. Men jag är ständigt rädd. Det behövs ju bara att någon arbetskamrat ska komma på kant med mig, eller att jag får en ny arbetsledare som inte är lika förstående. Och får jag sparken, då kommer jag aldrig att få något nytt jobb. Vem vill anställda någon som står i sexbrottsregistret?
När domen föll skrev Mary ett brev som hon postade till närboende på gatan, förutom familjen som anklagade hennes make – dem får de inte kontakta, enligt domen.
– Vi har mötts av väldigt mycket värme och förståelse från våra närmaste grannar. Men hela tiden finns den där gnagande osäkerheten: Vad tycker de som bor i kvarteret intill?
De funderade länge och väl på om de skulle ställa upp med namn och bild i tidningen.
– Vi har inget att dölja, eftersom John är oskyldig. Samtidigt är det obehagligt att bli ännu mer offentlig och utsatt. Vem som helst kan få för sig att ”sätta sexualdåren på plats”, säger Mary Devoy, som nyligen köpt sin första revolver.
Efter domen har paret Devoy engagerat sig i en riksomfattande organisation som verkar för en förändring av sexbrottsregistreringen, Reform sex offender laws (RSOL).
– Vi vill inte avskaffa registreringen. Vi tycker också att grova sexbrottslingar, som Megan Kankas mördare, ska kunna spåras. Men tittar man närmare på flera olika fall är det uppenbart att lagen har förfelats. Numera verkar registreringen mest vara ett sätt för politiker att plocka billiga poäng genom att visa sig ”hårda mot sexbrottslingar”, säger Mary Devoy.
John fyller i:
– Sedan vi började arbeta med RSOL har vi kommit i kontakt med flera hårresande fall. Som mamman vars 15-åriga son hade ett sexuellt förhållande med en 21-årig kvinna – det är illegalt sex med minderårig, enligt lagarna i Virginia. Mamman fick reda på förhållandet och uppmanade sin son att bryta. Men han fortsatte, och det hela uppdagades. Nu står mamman i sexbrottsregistret på livstid, dömd för ”skyddande av sexbrottsling”. Enligt domen skulle hon ha polisanmält den 21-åriga kvinnan så snart hon fått kännedom om förhållandet.
John och Mary Devoys kritik får stöd av människorättsorganisationer som Human Rights Watch. I en rapport med titeln ”No easy answers” (Inga lätta svar) slår organisationen fast att registreringen inte minskat antalet sexbrott, samt att den förbiser att en stor del av sexövergreppen begås av förövare som är kända för barnen – rent av föräldrar eller släktingar.
I rapporten föreslås det att delstatsmyndigheterna slopar registrering av tonåringar, liksom av sexförbrytare som begått lindrigare förseelser.
Men politikerna ser ut att välja motsatt väg. I november i år är det guvernörsval i Virginia, och den tippade segerkandidaten, republikanen Bob McDonnell, har gått till val på att skärpa sexbrottsregistreringen.
John och Mary Devoy är 45 och 38 år. De har varit gifta i sjutton år.
– Vi hoppades förstås på barn, som alla ungdomar som gifter sig. Men vi har inte fått några. Kanske var det Herren som ville ha det så. Jag kan inte tänka på vad ett barn skulle fått utstå med en pappa som hängs ut för alla och envar som sexförbrytare, säger Mary Devoy.
Hon stirrar ned i vardagsrumsmattan och försöker blinka bort tårarna.