BEIT JALLAH-GILO.
Dalgången mellan det judiska Jerusalemkvarteret Gilo och klostret Cremisan på den andra sidan är en fridfull pastoral, med fruktträd i led utmed terrasserna. Att den skulle gripa in i världspolitiken verkar alldeles osannolikt.
Men i onsdags, under sitt Kinabesök, lade USA-presidenten Barack Obama plötsligt ned vad han hade för händer och dundrade mot Jerusalems planer att bygga 900 bostäder på ockuperat område intill Gilo.
Det är inte första gången israeliska bosättningar retat USA-presidenter, men det är första gången reaktionen varit så omedelbar och så häftig.
I Gilo, en låghusförort med 15 000 invånare, håller reportern tand för tunga. Att kalla kvarteret ”bosättning” tas här som en förolämpning:
– Ser vi ut som kolonister! Vi är vanliga knegare som far till våra jobb i stan utan att korsa någon gräns och utan att passera någon spärr. Under striderna 2000–2001 var det vi som drog på oss all elden som ni annars skulle fått på er!
Eran Klein har bott i Gilo i 24 år. När den branta bergssidan mellan Jerusalem och Betlehem blev förort under åttiotalet tvekade många inför att flytta så långt söderut.
Området låg visserligen inom det Stor-Jerusalem som tillkommit 1967 genom annektering av arabiska områden. Men dittills hade Jerusalems sydligaste utpost varit den arabiska byn Beit Safafa, en kilometer norrut.
När fredsprocessen kollapsade hösten 2000 hamnade Gilo i centrum. Det låg så nära den kristna byn Beit Jallah att palestinier därifrån kunde träffa dess östra del med automateld. I över ett år levde många av Giloborna med sandsäckar för fönstren. Det var detta som låg bakom premiärminister Ariel Sharons beslut att krossa självstyrets väpnade enheter 2002.
Det är inte bara Giloborna som envisas med att deras kvarter är en oskyldig del av Jerusalem. Nästan hela det politiska systemet, inklusive Arbetarpartiet och oppositionspartiet Kadima, har riktat harmsna protester mot Obama och den oförstående omvärlden. Detta går mycket djupt. Tusentals israeler som bor på ockuperat område kring Jerusalem, från Har Adar i väster till Neve Ya’akov i öster, avvisar indignerat titeln ”bosättare”.
Många av dem är övertygade om att de inte ens bor på ockuperat område. Byggfirmor avstår i det längsta från att avslöja att en bostad ligger bortom ”gröna linjen” – 1949 års gränser.
Vi träffar Mary Bishara på andra sidan dalen, i palestinska Beit Jallah. Hon är på besök från Chile, landet dit de flesta av byns invånare numera emigrerat. Hon säger till DN att striderna 2000-01 blev en tredubbel tragedi för hennes släkt. Först blev de vräkta från sitt hem av Fatahmän som sköt till måls mot Gilo. Sedan sköt israelerna huset i bitar, med slutresultatet att ännu några familjer kristna palestinier övergav sin hemort, som numera har muslimsk majoritet.
Eftersom inga israeler utom bosättare och värnpliktiga sätter sin fot på de ockuperade områdena så kan de inte kontrollera sin egen regerings ursäkter och förklaringar i fråga om utbyggnaden av Gilo. Väl på plats ligger sanningen i öppen dag – det planerade nya kvarteret ligger inte ens i Gilo, utan på tröskeln till den kristna byn Cremisan.