På en trädprydd gata inte långt från stora basaren i gamla Istanbul hittar vi tre judiska davidsstjärnor på en husvägg. Det kan tyckas föga märkligt eftersom staden har hela sexton synagogor. Om det inte vore för minareten ovanför.

För här står det kanske mest talande tecknet på den religiösa tolerans och samlevnad som i många århundraden präglat det turkosmanska väldets huvudstad, numera Turkiets och Europas största metropol (14 miljoner): en synagoga och en moské i en och samma byggnad!

- Istanbul är en speciell plats, en symbol för alla judar. Det är den enda stora muslimska staden i världen där judar utgör ett viktigt och aktivt element i stadens liv i stället för att vara en museal folkspillra med museimässiga synagogor. Och det är just därför terrorister bombar våra tempel, säger textilhandlaren Israil Kalaora som i fyrtiofem år drivit sin affär i stadsdelen Eminönus basarområde.

Kalaora var namnet på den by i Spanien varifrån Israils förfäder för drygt fem hundra år sedan flydde den spanska inkvisitionen som krävde att alla judar skulle omvända sig till katolicismen, alternativt hamna i stupstocken eller utvisas från Spanien.

Då, 1492, erbjöd den turkosmanske sultanen Beyazid II de flyende judarna en fristad, och han sände till och med en armada med "barmhärtighetsfartyg" till Cádiz för att hämta dem till hans rike. Onekligen en framsynt gest. Ty flertalet av de judiska immigranterna var skickliga i medicin, ekonomi och vapentillverkning, något som senare fick europeiska statsledare att harmas över turkarméernas slagstyrka.

Israil Kalaora deltog själv i den fullsatta gudstjänsten när självmordsbombaren förra lördagen körde in i bakdörren på den ena synagogan, Beth Israel i stadsdelen Sisli. Men även om stadens judiska tempel var stängda nu i lördags, en vecka efter bombattentaten, anser han att terrordåden riktades i lika hög grad mot icke-fundamentalistiska muslimer som mot judar:

- Nog för att jag är oroad, men jag är inte rädd. Som gammal köpman har jag mer kontroll över mitt liv och min klädbutik än de flesta av mina muslimska affärsgrannar - de har ofta flyttat in från någon by på landet medan min släkt har varit verksam här i många generationer.

Nog för att det har funnits plumpar i protokollet vad gäller Turkiets tolerans mot judar. I såväl höger- som vänsterpropaganda har då och då antisemitisk retorik dykt upp. I vissa skolor lär framstående judars roll ha nedvärderats - exempelvis att någon annan upptäckte relativitetsteorin före Einstein men att Einstein gavs äran just för att han var jude! Och under några år på 60-talet tvingades turkiska judar betala fyrdubbelt så hög förmögenhetsskatt som andra turkar med hänvisning till att de var alltför dominerande inom näringslivet.

- Just fastighetsskatten fick många av mina släktingar att flytta till Israel. Det ångrar de kanske nu eftersom det knappast kan vara lättare att som jude bo i dagens Israel än här i Istanbul. Jag håller sannerligen inte med Sharon om att all världens judar borde flytta till Israel!

Några kvarter längre bort instämmer en annan judisk affärsägare, Albert Kampeyas, i att Istanbul kanske är den bekvämaste platsen i världen för judar. Han avfärdar helt tanken att några terrorbomber skulle rå med att förstöra fem hundra års frid mellan muslimer och judar i Turkiet. Fast han poängterar också att det egentligen inte är så stor skillnad mellan jude och turk:

- Hela mitt känsloliv och min verklighetsuppfattning skiljer sig knappast från turken i gemen, även om jag är stolt över att vara jude, härstammande från Spanien sedan otaliga generationer. Jag hejar till exempel på fotbollslaget Besiktas - kan man tänka sig något mer turkiskt?