Den iranska sjuksköterskan Sarah Lorjon tar varsamt blodtrycket på sin patient Rokieh Panahi, som nyss har fött sitt tredje barn. Båda bär huvudduk som man måste göra även i skyddad sjukhusmiljö i Iran.
Det lite annorlunda i scenen är att sjuksystern är judinna och patienten muslim – i ett land med strängt islamistiskt styre vars ledare aldrig missar ett tillfälle att brännmärka den judiska staten Israel. Samt att BB-avdelningen ligger på det privata, judiska Dr Sappir-sjukhuset i södra Teheran där det knappast längre bor några judar.
– Vi frågar aldrig efter patientens religion, vi frågar bara efter patientens medicinska behov, säger Sara Lorjon som har arbetat på det judiska sjukhuset i 30 år.
I själva verket är praktiskt taget alla patienter på sjukhuset muslimska iranier, medan en stor del av den 200 personer starka personalen och hela ledningen är judiska iranier.
Det låter som en paradox. Men Dr Sappir-sjukhusets existens i uppenbar harmoni med omgivningen är blott ett exempel på den unika ställning Irans cirka 25.000 judar har i det muslimska Mellanöstern, där flertalet arabländer numera är praktiskt taget helt rensade på judisk befolkning.
– Nej, det är faktiskt inte särskilt illa att leva som jude här. Vi judar är en del av Iran, ingenting annat, svarar Sara Lorjon på min stereotypa men kanske rimliga fråga om inte hon och hennes trosfränder tvingas utstå diskriminering i ett land med 70 miljoner muslimer.
Det har definitivt inte alltid varit så under Islamiska republiken Irans 25-åriga historia.
Direkt efter Khomeinis revolution 1979 drabbades de då cirka 100.000 judiska medborgarna av hårda trakasserier. Det handlade om religiöst mobbvälde och missriktad hämndlystnad: dels hade schahens regim ytterst goda relationer med Israel, dels påstods den ha gynnat Irans judiska minoritet. Minst ett tiotal judar dömdes till avrättning av religiösa domstolar.
I skräck emigrerade därför mer än hälften av Irans judar under de första revolutionsåren, mestadels till USA och Israel. Dock ingrep ayatolla Khomeini snart med en fatwa (religiöst dekret) om att judar och kristna var skyddade minoriteter med rätt till religionsfrihet, eftersom de i likhet med muslimer utgör "Bokens folk".
Åtminstone att döma av en sabbatsgudstjänst i Yusefabat-synagogan – den största i Teheran – verkar löftet om religionsfrihet ha infriats. Minst fem hundra män och kvinnor har stigit upp i arla lördagsmorgon och fyller nästan helt den färgsprakande och starkt upplysta helgedomen.
– Det lustiga är att före den islamiska revolutionen såg man kanske bara några dussin gamla män i synagogan. Numera är det nästan alltid fullt här av både män och kvinnor, gamla och unga. Så även om vi har blivit färre judar i Iran har vi samtidigt blivit starkare, viskar en besökare till oss medan församlingen följer med i sina biblar när rabbinen läser upp veckans Torah-avsnitt.
Samtidigt minglar åtskilliga besökare runt i synagogan, småpratar och bjuder varandra på goda bullar. Stämningen är påtagligt avslappnad jämfört med den muslimska fredagsbönen på Teherans universitet dagen innan, där disciplinen var minutiös och de politiska parollerna tycktes lika viktiga som gudsorden.
På plats vid gudstjänsten finns också Moris Motahep, den ende judiske ledamoten av det iranska parlamentet (även den zoroastriska minoriten har en parlamentsledamot och den kristna minoriteten två).
Han säger sig kunna bekräfta att judarna i Iran knappast längre drabbas av religiös diskriminering och tar som exempel att judiska skolbarn inte längre behöver gå i skolan på sabbaten - lördagen är annars veckans första arbetsdag i Iran efter den muslimska bönefredagen. Även judiskägda butiker håller stängt på lördagar.
– Ändå upplever vi just nu en mycket känslig period. Om Irans konflikt med USA och Israel kring det iranska kärnteknikprogrammet trappas upp så kommer det oundvikligen att få negativa konsekvenser för oss iranska judar, säger Moris Motahep när vi gått ut framför synagogan för att inte störa bönemötet med vårt prat.
Möjligen är det mot den bakgrunden man ska bedöma den iranska judenhetens attityd till Palestinakonflikten. Våren 2002 utfärdade Irans judiska förbund en appell som fördömde Israels militära offensiv på Västbanken och särskilt arméns blodiga belägring av den palestinska staden Jenin.
Initiativtagare var förbundets ordförande Farangis Hassidim, en eldsjäl vad gäller socialt hjälparbete som ibland har kallats "Irans svar på Moder Teresa". Hon har en närmast filosofisk förklaring till att judar lever så relativt harmoniskt i Iran:
– Här görs officiellt en skarp distinktion mellan judendom och sionism, vilket är ett alldeles utmärkt sätt att skilja på religion och politik, säger hon – möjligen lite illmarigt – på sitt kontor i Dr Sappir-sjukhuset där hon utöver alla andra uppdrag också är administrativ konsult.
Sedan är det kanske en annan sak att motsvarande åtskillnad mellan andligt och världsligt knappast är tillåtet inom själva islam.