Så kom flodvågen. Nu är deras käraste Max, 17 år, och Martin, 19 år, borta.
DN följde med familjen en dag när de med hjälp av Röda Korsets Lillemor Karlsson och Räddningsverkets Ulf Gilford besökte de tempel dit Max och Martin hade förts. De vill veta hur lång tid det tog innan de dog. Vilka tempel fördes de till och var befann de sig när det hände? I vilket skick var de, fick de lida? Frågorna är många.
- Jag förstår inte riktigt varför, men jag vill veta så mycket som möjligt. Det var jätteviktigt att kropparna hittades och att vi har en grav att gå till. Tidigare förstod jag inte att de som förlorat anhöriga i Estonia krävde att kropparna skulle tas upp och ville veta mer om olyckan. Nu förstår jag precis, säger Sanna Barrljung.
Samma dag förra året var de på en utflykt till Simenon Islands utanför Khao Lak. Martin hade precis tagit dykarcertifikat, de andra snorklade.
- Vi hade varit här en vecka när det hände. Vi har härliga minnen från den tiden, det var som att vara i paradiset.
Vi besöker tre tempel, Wat Yan Yao, Wat Bangmuang och Wat Lamkaem, Max flyttades en gång mellan två.
Vid dessa tempel låg tidigare tusentals döda och aktiviteten med identifiering var i full gång. Nu kacklar hönsen, några hundar tassar omkring och det råder lugn.
Sanna Barrljung frågar Ulf Gilford om vad de olika identifieringskoderna betyder. Hon vet inte exakt var kropparna hittades och frågar om det går att få reda på när. Hon har hört att det inte går att känna igen pojkarna från fotografier och hon får det bekräftat av Ulf.
De har med sig två lotusblommor, sju rökelser och två ljus. De tänder rökelserna och ljusen, lägger blommorna intill buddhastatyn i den lilla tempelbyggnaden. Sanna Barrljung minns ett specialarbete som Max gjorde i skolan om buddhismen.
- Han skulle kunnat berätta för oss vad tecknen betyder som de olika buddhastatyerna gör.
När DN träffade Sanna Barljung och Göran Hallander utanför Phukets stadshus för ett år sedan var de redan i stort sett säkra på att Max och Martin inte skulle hittas levande.
- Vi hade ju gått ner och sett hur det såg ut på stranden i Khao Lak.
Men även om de hade givit upp hoppet på ett tidigt stadium kom ändå beskedet i våras om att pojkarna hade identifierats som en chock.
- Jag reagerade starkt negativt, det blev så definitivt. Ibland fantiserar jag om hela förloppet, då överlever de, säger Sanna Barrljung.
- Fast de varit döda i ett år kommer insikten ibland som en spark i magen, säger Göran Hallander.
Det här är andra gången de är nere i Thailand sedan katastrofen. I mars var alla tre nere och höll en privat minnesceremoni. Detta trots Görans och Sannas första reaktion efter flodvågen: att aldrig resa dit igen. Men de ändrade sig när Tomas Pajuste som aldrig hade varit i Thailand sa att han ville åka med en gång.
- Jag ville dit direkt och se hur det såg ut, det var helt nödvändigt. Göran och Sanna fick visa var de hade varit, vad de hade gjort.
- Finns det något positivt med att jag överlevde är det väl att jag kan berätta för Tomas hur den sista veckan var, säger Sanna Barrljung.
Den gången byggde de en egen ceremoniplats på stranden nedanför hotellet där de bodde. Den prydde de med allt från midsommarstång och snorkel till snäckor.
Sörja kunde de börja göra först efter begravningen. Tiden fram till identifieringen var som en "chockfas". Både Tomas och Sanna jobbar halvtid, medan Göran jobbar heltid.
De är något trötta på frågan om arbete.
- Ja, vi jobbar 24 timmar om dygnet med sorgearbete. Där emellan försöker jag ha undervisning ibland, brukar jag svara, säger Tomas Pajuste som är lärare.
Sanna Barrljung som jobbar fackligt har svårt att känna någon glädje efter en lyckad förhandling.
- Det är viktiga frågor, men ibland tänker jag, jaha, vad betyder det egentligen, säger hon och rycker på axlarna.
Tomas Pajuste undervisar vid samma skola som sonen Max gick i.
- Det var jobbigt i våras. När jag såg Max klass komma gåendes på gården och han inte var med...
De berättar minnen. Om hur förtjusta alla tjejer var i Max, om Martins förmåga med datorerna. Sanna Barrljungs sista minne av Max är när hon såg honom komma ner till frukosten i Thailand med en snusnäsduk knuten runt huvudet.
- Vad snygg du är, tänkte jag.
När de kom hem erbjöds all möjlig hjälp, bland annat besök hos psykolog. Men det bästa har varit den lokala prästen och kontakten med andra som har förlorat anhöriga. Ingen annan kan förstå dem på samma sätt.
Sanna Barrljung är fascinerad över hur mycket man ändå kan klara av som människa.
- Man andas och hjärtat slår automatiskt, det är som om livet har en motor som håller en vid liv. Men jag famlar fortfarande efter att hitta mening och har inte hittat någon inriktning än.
De prisar organisationen med Räddningsverket, Röda Korset, Polisen och Svenska kyrkan, som finns för anhöriga som återvänder.
- De är underbara människor, till skillnad från UD-folket. Där verkar det saknas utbildning i hur man hanterar människor.
Mellan tempelbesöken stannar vi vid en skola, Ban Bangsak, för thailändska barn som förlorade sina föräldrar i tsunamikatastrofen, även fattiga barn går där. Hit bad de att begravningsgästerna skulle skänka pengar i stället för att skicka blommor. På skolan går nu 640 barn i åldrarna 3 till 18 år och bredvid står de nybyggda hus där de bor. Här får de mat, kläder, läromedel och husrum. Skolan ägs av staten och har byggts av militären.
Det kommer att bli fler besök i Thailand. Julen är som Tomas Pajuste säger "raderad ur almanackan". Synen på livet har omvärderats.
- Man inser att det enda som betyder något är relationen till människor. Vi har köpt en enda sak sedan tsunamin, det är ett stort matsalsbord så att vi kan bjuda hem vänner, äta och dricka gott.
Men livet är inte som förut. De har fått pengar på försäkringen för barnens död, "inte klokt", menar Sanna. Vatten, -el och maträkningarna har gått ner, konstaterar de med sorgsna ögon.
Men ibland ser Tomas Pajuste och Sanna Barrljung tecken på att de ändå finns där någonstans. Till hotellverandan där de bodde under förra besöket kom två fåglar och satte sig, nära. Och vid minnesmuren vid identifieringsplatsen kallad "site 2" brottades två hundvalpar. När familjen väl hade satt dit sina minnessaker slutade de busa och satte sig vid Sanna och Tomas och tittade.
- Det var som om de var med oss.
Till graven, som de har gjort så fina blomplanteringar vid, kommer alltid två björktrastar. Och Sanna fick när hon höll på med datorn upp ett tal som Martin hade skrivit om tid för skolan. Talet slutade: "nu är min tid ute, tack för att jag fick ta upp er tid".
- Jag tror inte det var en slump att jag kom in där, jag tror han ville jag skulle se. Det gav lite tröst.
De visar bilder från begravningsplatsen hemma i Hudiksvall. Det är ett vackert ställe invid ett träd och med hjärtformad grönskande plantering. På gravstenen har de ristat in en dikt som Martin skrev när han var sju år.
"Vattnet ska vara blått som riktigt hav där fiskar simmar och hoppar omkring och solen ska lysa ner på vattnet och allt är lugn och ro och vattnet glänser som guld".