EU:s framtid avgörs vid en middag i Bryssel på torsdag. I en mycket sluten krets av stats- och regeringschefer utses där två personer som från sina nyskapade jobb får mycket stora möjligheter att forma framtidens EU, två personer som vi för enkelhetens skull kan kalla ”president” och ”utrikesminister” fast de egentligen har mycket längre och krångligare titlar.

EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt för samtal om de två jobben på mycket hög nivå, under mycket stor diskretion och med noll insyn. De rykten vi hör om de hetaste namnen är just rykten, ofta spridda av någon med intresse i saken, och med i princip lika stort värde som att spå i kaffesump.

Jag kan själv bidra till rykteskarusellen. En Stockholms­ambassadör från ett östeuropeiskt land sade i veckan till mig att en majoritet av EU:s östliga medlemsländer fortfarande mycket gärna skulle vilja se Carl Bildt som EU:s utrikesminister. Hos irländska vadhållningsfirman Paddy Power ligger Bildt på tredje plats bland kandidaterna till utrikesjobbet, och på femte plats bland ”presidentkandidaterna”.

Men just från EU:s östliga medlemsländer kommer i sista stund uppfriskande försök att få lite mer öppenhet kring utnämningarna än den som erbjuds av kaffesump och bookmakers.

Polen föreslår att EU-ledarna på torsdag ska hålla regelrätta anställningsintervjuer med hugade kandidater. Och Lettlands expresident Vaira Vike-Freiberga kritiserade i torsdags EU för att i den här frågan arbeta ”i mörker och bakom stängda dörrar”, samtidigt som hon uppmanade unionen att ”sluta agera som Sovjetunionen”.

Dessutom tog hon det djärva steget att öppet säga att hon vill ha presidentjobbet. (Andra ”kandidater” kandiderar inte utan väntar tills de blir tillfrågade.) Enligt Paddy Power, som placerat henne på en delad åttondeplats, har hon inte stora chanser. Men hon blev Lettlands president genom att dyka upp från ingenstans som oväntad kompromisskandidat.

Kanske är en Kanadauppväxt psykologiprofessor med stor moralisk auktoritet och flytande franska precis vad EU behöver?