Bond-äventyren utspelades mot bakgrund av den bottenlösa misstro, avsky och rivalitet som präglade generationer under det kalla kriget. I dag finns det bara en sådan avgrund i världspolitiken, den mellan Iran och dess fiender.

Den 12 november i fjol exploderade de viktigaste byggnaderna på missilfabriken i Bidganeh sydväst om Teheran. Missilprojektets högste befälhavare, general Hassan Moqaddam, dödades.

Två veckor senare förstördes en annan nyckelanläggning, utanför staden Isfahan, där uraniumoxid förvandlas till uranhexafluorid, det ämne som sedan anrikas vid centrifugeringsanläggningarna i Natanz. Strax därpå attackerades det stålverk i Yazd där man framställer råvaran till själva centrifugerna.

Det officiella Iran har gjort vad det har kunnat för att lägga lock på händelserna. När det inte längre gått har man hävdat att det rör sig om olyckshändelser. Israeliska och amerikanska talesmän har dock gjort klart att det rör sig om planerade operationer.

Det största kapet på sistone har dock iranierna noterat. För tre veckor sedan visade de upp ett oskadat exemplar av det pilotlösa amerikanska flygplanet Sentinel, en futuristisk vålnad som varken lämnar radar- eller värmespår efter sig. På något vis har iranierna lyckats tvinga ned planet utan att skada det. De uppger att de tog över planets dator via fjärrkontroll, vilket USA dementerar.

På senare år har också flera iranska fysiker försvunnit, antagligen efter att ha hoppat av mot löfte om en ny identitet. Flera andra har mördats i attentat. Ett mystiskt datorvirus, Stuxnet, av israelisk-amerikanskt ursprung, har i flera omgångar satt stopp för Irans anrikning av uran.

Attackerna mot iranska industrier och baser har två syften: dels att försinka landets vapenprogram, dels att genera regimen och locka oppositionen till en resning. USA skulle kunna slå ut Irans kärn­vapen­program. Men det skulle kräva en månadslång bombkampanj. Först sedan Irans luftvärn slagits ut skulle man kunna gå lös ostört på kärn­vapenprogrammet, som till stor del är insprängt i berggrunden.

Israelerna saknar resurser för en sådan operation, även om Saudi­arabien och andra arabländer skulle öppna sitt luftrum för israeliska plan. Israel kan på sin höjd försinka Irans planer, inte sätta stopp för dem. Israel har dock en annan fördel framför USA, man samarbetar gärna och nära med Mujaheddin Khalq, den viktigaste iranska motståndsrörelsen, som Washington har klassat som terrorliga.

Iran har lovat utplåna Israel med ballistiska missiler om det angrips. Det kan Iran långt ifrån göra i dag. Men varför har landet inte alls slagit tillbaka, trots alla sabotage på senare år?

Irans belägenhet är delikat. Dess flygvapen är föråldrat och man vill inte dras in i en konflikt förrän man har byggt upp en större arsenal av konventionella medeldistansrobotar. Iranierna vet att Israels lilla, tätbefolkade yta och bristen på gedigna skyddsrum är dess akilleshäl.

Teheranregimens egen svaga punkt är dess brist på legitimitet och folkligt stöd. Irans ledare excellerar i krigiska deklarationer, men de går varligt tillväga. Ett missil­krig med Israel, med påföljande kaos och umbäranden, kan gjuta nytt liv i den iranska oppositionen. Israel har på omvägar hotat med att en attack mot Iran kommer att inkludera elektronisk krigföring med internet- och mobiltelefonkollaps.

Iranierna räknar sig till godo de minst femtiotusen missiler som Hizbollah och Hamas riktar mot Israel. De skulle avlossas omgående efter en israelisk flygattack mot Iran, hoppas ayatollorna. Men Hamas är på väg att distansera sig från Iran, och ingen vet om Hizbollah är villigt att gå i krig mot Israel för sin gynnares räkning.

Men Iran är inte heller passivt. Ideliga rättegångar pågår i Israel mot lokala araber som värvats av Hizbollah för att beskriva och fotografera strategiska bombmål där. Alla berörda ägnar stora resurser åt fortsättningen. Hur det än går så kommer den iranska krisen att stå i centrum för både storpolitiken och världsekonomin under 2012.