Biens familj, som försökt fly till Thailand, hade klarat sig med en lögn och därefter skickats till en annan provins som brickor i Röda khmerernas maoistiska utopi. Det var där han skrek som ettåriga barn brukar skrika.
Under tre och ett halvt år från 1975 och framåt dog 1,7 miljoner kambodjaner, över en femtedel av befolkningen. De dog i svält, i sjukdom, i arbetsläger, av tortyr eller avrättades.
Det handlade inte om etnisk rensning. Kambodjaner slog ihjäl kambodjaner. En liten grupp ideologer, under ledaren Pol Pot, ville i ett sjukt försök föra Kambodja tillbaka till "år noll". De målade upp bilden av ett mönstersamhälle byggt på jordbruk, utan korrupt inverkan av utbildning, pengar, religion och onödiga mänskliga känslor. Organisationen styrde allt och dödade som den ville. Intellektuella och lärare råkade särskilt illa ut.
När rättegången med kambodjanska och internationella domare nu startar sker det efter år av politiskt sabotage, korruptionsanklagelser, ekonomiska svårigheter och förhandlingar mellan landets premiärminister Hun Sen och FN. Historien lever kvar. Höga poster i dagens kambodjanska regering innehas av tidigare ledare i Röda khmererna. Hun Sen själv var en av dem, även om det var på låg nivå, och ingen av dem har sett hur rättegången kan gynna dem.
Redan 1998, samma år som Pol Pot dog, deklarerade Hun Sen att den kambodjanska befolkningen borde "gräva ett hål och begrava historien". Sedan dess har han gått med på att pröva ansvaret hos ett fåtal av de forna ledarna.
Bien tillhör dem som inte vill glömma. Det vill säga han minns inte när han storgrät på bymötet, endast ett år gammal. Detta är vad hans mamma berättat för honom. Och det var hon som räddade livet på honom. När Röda khmerledaren gjorde sig klar att använda trädet för att slå ihjäl honom vågade mamman bryta mot alla regler och be att få lämna mötet. Därför lever han i dag.
- Min åsikt är att rättvisa inte kommer att skipas. Pol Pot har redan dött och många som har något att säga till om i Kambodja i dag var Röda khmerer själva. De har bara försökt få rättegången förhalad så länge som möjligt för att de skyldiga ska hinna dö först, säger Bien.
När den FN-ledda tribunalen inleds mot den 66-årige Kaing Guek Eav, även känd som Duch, chefen för Röda khmerernas största tortyrcentrum och fängelse, är detta vad det talas om på gatorna i
Phnom Penh.
Kritiker hävdar att rättegången kommer för sent, omfattar för få och kan ifrågasättas. En tredjedel av befolkningen misstänker, enligt opinionsundersökningar, att tribunalen inte är neutral, troligen för att kambodjanska domare varit notoriskt kända för korruption och för sin osjälvständighet gentemot premiärministern. Men över 80 procent av befolkningen stöder samtidigt tribunalen.
En sak står klar: Utan arbetet som Youk Chhang och hans Documentation Center of Cambodia lagt ned hade rättegången knappast blivit av. De har under tolv år samlat in cirka en miljon dokument som bevis för vad som skedde.
- Det här är inte bara ett brott mot Kambodjas befolkning utan mot hela mänskligheten. Och det här är bara början, men det är viktigt att vi startar någonstans. Efter alla dessa år av väntan kan rättegången verkligen inledas och det är viktigt för Kambodjas historia för att vi ska kunna lämna det här bakom oss och blicka framåt, säger Youk Chhang på sitt kontor i Phnom Penh.
Dokumenten är sedan länge placerade i skottsäkra och brandsäkra skåp som bevakas dygnet runt.
- Jag ville ha revansch och var arg, det var så det började, beskriver Youk Chhang sin kamp.
Han var 14 år och tvingades som många andra till hårt arbete på fälten av Röda khmererna. Han plockade av svampen som växte i byn till sin gravida och hungriga syster. För det sattes han i fängelse i flera veckor. Systern anklagades senare för att ha stulit ris och dog med magen uppskuren.
- Hade jag träffat bychefen då hade jag slagit ihjäl honom. Men det dröjde 25 år.
Åren och alla intervjuerna med före detta Röda khmerer hade gett honom en insikt om att folk lätt hade kunnat hamna på varandras platser under den tiden.
- Det här har varit svårt för hela det kambodjanska samhället, också för före detta Röda khmer-ledare som gick med i rörelsen och tyckte att de bara gjorde sitt jobb. Vad ingen förstod då var hur många som blev dödade, säger Youk Chhang, vars Documentation Center stötts ekonomiskt av USA och Sverige.
Såren är inte läkta. Vid minnesmärket vid massgravarna i Choeung Ek (ofta kallade "Killing fields") knackar en kvinna mig på armen. Vi står båda och tittar på hyllor av kranier, tio hyllor, vilket är ett ohyggligt minne av att 8.985 kroppar grävts fram här.
- Titta på hålen i skallarna. De har slagits ihjäl med hackor, säger kvinnan. Det var så de gjorde. Jag blir så arg. Det är bra att rättegången äntligen börjar.
Kulor till skjutvapen var onödigt dyrt, tyckte Röda khmererna. Det kostade västvaluta.
I stället använde de vad de hade, bara det var tyst, snabbt och billigt. Avrättningarna skedde nattetid i skydd av mörkret. Fortfarande sticker rester av de dödades kläder upp ur jorden.
Nittonårige Nat Ani vet inte exakt vad det var hans far gjorde, men han vet att han anslöt sig till Röda khmererna i sin ungdom. Det berättade hans mor efter att fadern dött.
- Det är så ledsamt att de dödade så många och att min pappa var med i Röda khmererna, säger Nat Ani medan han styr sin båt på Mekongfloden.
Hans blick blir dyster när han talar om det han egentligen inte vet så mycket om. Det hände för så länge sedan att någon rättegång inte borde hållas, tycker han. Allt borde glömmas bort i stället.
Enligt Peter Maguire, som skrivit boken "Facing Death in Cambodia", kan premiärminister Hun Sens plan bestå i att endast tortyrcentrets chef "Duch" ställs inför tribunalen. Därefter hoppas han att de andra fyra ledarna, som alla är 77-83 år och svaga av sjukdom, ska hinna dö innan de hinner ställas till svars.
Andra experter hävdar att den internationella domstolen kan lyckas i sin strävan att göra sig fri från den kambodjanska regeringen och därmed sätta nya exempel för hur juridiken kan fungera i landet.
- Det här är inte tidpunkten att klaga över att det tagit lång tid att få till en rättegång. Det handlar om Kambodjas framtid och vad vi kan återskapa av samhället, säger Youk Chhang.
Två tredjedelar av Kambodjas 14 miljoner invånare är födda efter att Röda khmererna föll. Ouch Kosal, 29 år, är en av dem, och till skillnad från de flesta jämnåriga kan han sin historia efter att ha tagit arbete som guide vid "Killing fields".
Fyra av fem unga i Kambodja antas annars bara ha summariska kunskaper om vad som skedde under åren i slutet av 70-talet. I skolan har nästan ingen undervisning skett om skräckväldets dagar. Läroböcker har tagits ur bruk, nya har stoppats.
- Studenter har lärt av sina föräldrar och genom att se på tv. Förhoppningsvis kan utbildningen komma i gång i skolorna igen tack vare rättegången, säger Ouch Kosal.