En desperat handling som utlöste den våg av protester som kom att jaga bort mångåriga envåldshärskare i Tunisien, Libyen och Egypten och som fortsätter att svepa fram över länder som Syrien och Jemen.
Den 26-årige Mohamed Bouazizi var knappast urtypen för en politisk martyr.
När DN besökte hans hemstad i samband med det tunisiska parlamentsvalet i oktober berättade hans kamrater att Mohamed var blyg och försagd, mest intresserad av fotboll och tipset och att gneta ihop till sin hemgift genom att sälja frukt och grönsaker från en kärra. Ändå är han för evigt förknippad med det som kallas ”den arabiska våren”.
En annan av det tunisiska upprorets stora profiler heter Lina Ben Mhenni, en 28-årig forskarassistent vid den språkvetenskapliga institutionen vid universitetet i Tunis. Inte heller hon är sinnebilden för en revolutionär.
Lina är späd och mäter 157 centimeter över marken. Hon lider av medfödd njursvikt och har genomgått en njurtransplantation (vilket inte hindrat henne från att framgångsrikt ha tävlat i gång).
Icke desto mindre var hon en av de bloggare som med stora personliga risker dokumenterade protesterna som följde på Bouazizis död.
Under president Zine Abidine Ben Ali var Tunisien en totalitär stat där säkerhetspolisen gjorde allt för att strypa ett fritt meningsutbyte.
Diktaturen försökte stänga regimkritiska bloggar, och en särskild avdelning inom säkerhetsapparaten skärskådade de sociala medierna.
Men Lina Ben Mhenni gäckade censuren genom att regelbundet byta server och adress till sin blogg ”A Tunisian girl”, som fortfarande är en av de främsta källorna för den som vill veta vad som pågår inom den tunisiska oppositionen.
Hon nöjde sig inte heller med att sitta på sin kammare och blogga. När upproret tog fart reste hon runt i Tunisien och följde protestaktionerna på plats.
– Jag fick reda på Bouazizis självbränning samma dag som den inträffade, via ett inlägg på Facebook. Jag ringde en advokat som jag känner i Sidi Bouzid och han bekräftade det, säger Lina Ben Mhenni när DN når henne på telefon i Tunis.
– Att människor brände sig till döds för att de inte såg någon väg ut ur fattigdom och förtryck hade hänt före Bouazizi. Men hans aktion skedde vid en tidpunkt då det tunisiska folket hade fått nog, säger hon.
Protesterna spred sig snabbt. Mindre än åtta veckor efter Bouazizis handling hade såväl Tunisiens som Egyptens president lämnat makten. Invånarna i Libyen, Jemen, Bahrain, Algeriet, Marocko, Jordanien och Syrien hade sett stora demonstrationer äga rum.
I dag befinner sig Tunisien mitt i den politiska process som i bästa fall ska forma en demokratisk stat efter decennier av diktatur. När tunisierna gick till valurnorna i slutet av oktober för att välja ett parlament som ska skriva en ny författning blev det islamistiska al-Nahda det största partiet.
al-Nahdas framgångar bekymrar Lina Ben Mhenni.
– Vi gjorde inte revolution för att förvandla Tunisien till en islamistisk stat. Även om al-Nahda är återhållsamma så följer mer hårdföra islamister i deras släptåg. Helt nyligen ockuperades ett universitet av salafister (bokstavstrogna muslimer) som krävde att kvinnor och män skulle undervisas i skilda klassrum.
Men trots allt är Lina Ben Mhenni optimist, säger hon:
– Vi är många kvinnor som är beredda att kämpa för våra rättigheter, många unga som fortsätter kampen för frihet. Vi är inte rädda längre och vi kommer aldrig att tillåta att en ny diktator kommer till makten i Tunisien.