In i det sista pågick striden om dagordningen. Ska frågan som alla talar om tas upp till beslut när EU-ledarna möts i Bryssel i dag?
Greklands ekonomiska kris överskuggar mötet. Den hårt ansatte premiärministern, Giorgos Papandreou, vill ha löfte om lånegarantier för att skrämma spekulanter på flykten:
– Det skulle vara till stor nytta om det stod klart att EU har en kraftig, laddad pistol på bordet som kan förhindra spekulation, något som ligger utanför vår egen makt, sade Papandreou inför mötet.
Men Tysklands förbundskansler Angela Merkel, med regionalval om två veckor och tyska väljare som gör tummen ner för stöd åt Grekland, har inte ens velat ha upp frågan på toppmötet.
I kulisserna pågår dock hårda förhandlingar in i det sista. EU-ordföranden Herman Van Rompuy försöker få fram en uppgörelse om stöd till Grekland samtidigt som den räddar ansiktet på Merkel.
Van Rompuys ambition är att hålla ett exta toppmöte för Euroländerna före det ordinarie toppmötet i dag, men det blir bara av om man vet att det kan bli en uppgörelse.
Diskussionen om Grekland handlar inte bara om pengar, utan ytterst om fördjupat samarbete. Euroländerna har i dag gemensam valuta, gemensam penningpolitik och gemensam centralbank. Men varje land sköter själv sina statsfinanser och sin ekonomiska politik. Greklands kris visar på riskerna med det, när år av ekonomisk misskötsel och fiffel med budgetstatistik nu hotar själva eurons trovärdighet.
Men om euroländerna ska ge stöd åt den medlem som råkat i knipa kommer det oundvikligen att följas av krav på inflytande över medlemsländernas ekonomiska politik och budgetar.
EU-ordföranden Van Rompuy driver också på från sin nya maktposition för att EU-toppmötena ska utvecklas till en ”ekonomisk regering”, och hans första vapen är det ekonomiska mål för medlemsländerna, kallat EU 2020 som är huvudämnet för mötet.
Medlemsländerna ska åläggas att uppfylla tydliga ekonomiska mål, om tillväxt, satsningar på miljö, forskning och utbildning. Fredrik Reinfeldt ska försöka få in krav på ökad jämställdhet som ett mål.
Samtidigt med dessa försiktiga steg mot tätare ekonomisk samordning tar EU jättekliv mot en mer gemensam utrikespolitik när EU:s nya utrikeschef Catherine Ashton bygger upp sin utrikestjänst med upp till 6.000 diplomater och tjänstemän i Bryssel och ute i världen. En stor del av det hittills splittrade ansvaret för EU:s insatser i världen ska nu samlas under Ashton och hennes stab. I slutet av veckan väntas hon lägga fram sitt förslag till hur den ska utformas.
Ashton, som fick sitt jobb i december förra året, fick dock en darrig start. Hon anklagades för att gå i EU-kommissionens ledband och kritiserades hårt av Carl Bildt och andra utrikesministrar. Men sedan tystnade kritiken tvärt, och ministrarna försökte i stället få inflytande över Ashton genom att bildligt talat krama henne.
Ashtons utrikestjänst ska i princip vara en egen maktbastion inom EU, skild från kommissionen och ministerrådet. Men in i det sista pågår en intensiv dragkamp, där medlemsländerna och kommissionen slåss om inflytande över utrikespolitiken. Det gäller allt från ambassadörsutnämningar till besluten om hur EU:s biståndsmiljarder ska fördelas.