Att få äta kakan men samtidigt ha den kvar tycks vara en förhoppning som många av regimerna i regionerna har. Det framgår av den dagsfärska rapporten ”Internet filtering in Middle East & North Africa” från Open Net Initiative (ONI). ONI är ett samarbete mellan universiteten i Cambridge, Oxford, Toronto och Harvard som går ut på att kartlägga censur på Internet världen över.
Å ena sidan satsar många av staterna i Mellanöstern och Nordafrika stort på att bygga ut infrastrukturen. Belöningen som hägrar är ökad ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen.
Exempelvis lockar Jordanien mjukvaruföretag till huvudstaden Amman genom att erbjuda skatterabatter. Målet är att få upp intäkterna i denna sektor från 2 till 3 miljarder dollar på två år. Samtidigt hoppas man att andelen internetanvändare ska stiga från 26 till 50 procent.
Å andra sidan värjer sig regimerna mot den frihet som internet kan ge medborgarna. ONI konstaterar att nätcensuren har blivit mer omfattande och konsekvent sedan den senaste undersökningen 2006.
Fler krafter är i omlopp som bidrar till den ekonomiska och politiska dynamiken kring internet i regionen. Den yngre generationen utgör en stor andel av befolkningarna. Därför finns det många som är snabba på att ta till sig ny teknik och använda den socialt, kulturellt och i förlängningen också politiskt. Enligt siffror som ONI refererar är 50 procent av befolkningen i Jemen, Oman, Saudiarabien, Jordanien, Marocko och Egypten under 25 år.
En annan faktor är utländskt kapital. Visserligen är telekommarknaderna i regionen ännu inte fullt ut liberaliserade så som utländska investerare önskar. Men likafullt är många västerländska företag involverade i utbyggnaden av IT-infrastrukturen. Samtidigt är det i stor utsträckning företag från väst som förser regimerna med den teknologi som krävs för att censurera nätet, skriver ONI (utan att närmare ange vilka bolag det handlar om).
Myndigheterna använder en rad metoder för att kontrollera medborgarnas tillgång till innehåll på nätet. De hårda presslagarna, som ger föga utrymme för tryckfriheten, är delvis tillämpliga på nätet och används mot oppositionella bloggare.
Internetleverantörer åläggs att skriva in villkor i avtalen med kunderna som begränsar tillgången till nätet och ger möjlighet att stänga av dem som bryter mot reglerna.
Internetkaféer tvingas att registrera datoranvändarna på olika sätt: identitet, tidpunkter, IP-adresser, webbhistorik osv. ONI nämner Algeriet, Jordanien, Saudiarabien, Kuwait, Syrien, Jemen och Egypten som exempel på länder där sådant sker. Det förekommer också att internetkaféer har så kallad spyware installerad på datorerna, för att kunna registrera kundernas aktiviteter.
Inte minst ägnar sig myndigheterna i många länder åt att själva direkt kontrollera nättrafiken. Det handlar då om att blockera tillgången till vissa sajter eller att vissa sökord inte ger relevanta träffar. Syftet är att hindra att spridningen av information som ogillas av regimen.
Sajter som blockeras kan vara sådana som drivs av den politiska oppositionen, förespråkar mänskliga rättigheter eller kritiserar religionen. Hänvisningar till hoten från terrorister är också vanliga argument för censuren. En annan viktig måltavla är pornografiskt material - och i dessa fall har censuren på sina håll brett stöd.
Sociala medier som Youtube och Facebook har också utsatts för blockering, eftersom de är användbara kanaler för politiska aktivister. Censuren försöker täppa till kryphål genom att blockera så kallade proxyservrar och strypa tillgången till mjukvara för anonymt surfande.
I vissa länder har censuren trots allt blivit prövad av rättsväsendet. ONI nämner fall i Egypten där domstolar fattat beslut både för och emot censuren.
ONI konstaterar att trots den hårda censuren är det allt fler i Mellanöstern och Nordafrika som använder nätet för politiska kampanjer och social aktivism. Nätets dynamik och oöverskådlighet gör att ingen censur kan bli heltäckande.