Nyligen såg vi en darrig filmsekvens från invigningen av olympiaden i Stockholm 1912. Ett par närvarande ungdomar reagerade med fnissanfall. De gravallvarliga idrottarna med sina pyjamaslika dräkter och avmätta rörelser tedde sig för dem som obeskrivligt löjliga.
I dag ska en olympisk öppning helst läggas upp av en demonproducent från Las Vegas, och syftet är inte alls att inviga spelen utan att omtöckna tv-tittare med ett bombardemang av sinnesintryck tills de erkänner sig aldrig ha sett maken.
Men det är inte nog. Innan dess ska helst OS-staden byggas om, dess transportsystem rivas upp och kalkyler trollas fram som visar att allt detta på lång sikt gynnar både trafiken och näringarna. Uträkningarna håller sällan streck, men det visar sig först senare. Staden Madrid spenderade nära en miljard euro bara på kampanjen för OS 2016.
Regeringar och borgmästare, som utan att genera sig ignorerat långt mer trängande problem, har plötsligt all tid i världen att slåss för OS. Det har tydligen gått så långt att en politiker inte kan dra sig undan utan att skada sin karriär.
Om det ändå gick att säga att ”folket” inte bryr sig om dessa fåfängligheter, att det är ett spektakel för byggubbar och politiker. Men liksom folk grät av lycka i Rio grät de av sorg i Madrid. Är upphetsningen ett mått på idrottens absurda och växande makt? Inte bara. Det här är något mer, kampen om OS har blivit en arena där städer och länder får sin specifika vikt fastställd, och där de är redo att spendera resurser och energi som aldrig annars.
De nya reglerna, som förbjuder IOC-delegaterna att åka på lyx- och mutresor till de tävlande städerna, har antagligen spelat Rio i händerna. På plats hade de sett hur djupt våld och mord griper in i stadens vardag, inte bara för de fattiga; hur livvakter med osäkrade skjutvapen följer badgästerna från hotellen på Copacabana till strandkanten.
Å andra sidan, Brasiliens regim har uträttat stora saker för Latinamerikas ekonomiska och demokratiska tillfrisknande och förtjänar, i motsats till Kinas, all uppmuntran den kan få.
Och Rio har, varje år under karnevalen, producerat flärd, show och prakt långt innan de olympiska invigningarna spårade ur. En stor del av dräkterna, musiken och dansnumren som paraderar utmed den väldiga Sambódromostadion är lokalt producerade – och utförda – av fattigkvarterens byalag. Tänk om Rio kunde utgå från denna tradition i stället för att försöka bräcka alla föregångare med ännu en överdos cirkuseffekter.