När Mitt Romney håller ett av sina kampanjmöten i den lilla staden Sumter får man en antydan. Gensvaret från hans republikanska anhängare andas respekt, men det strålar ingen kärlek mot den välkammade mannen i uppknäppt skjorta, kavaj och jeans. Många jag talar med betraktar honom mer som den realistiske kandidaten att vinna partiets nominering. Och den som därefter har störst chans att besegra Barack Obama i höstens presidentval.
Till de dundrande tonerna av ”Born Free” med Kid Rock kliver han upp på podiet i sällskap med sin hustru Ann – som han kallar ”my sweetheart”. Även South Carolinas konservativa guvernör Nikki Haley är med på scenen. Hon ger Romney en viktig uppbackning bland de Teapartyanhängare som han har haft svårt att förhålla sig till.
Romney borde vara den idealiske presidentkandidaten: i sina bästa år, med fyrkantig haka, brett leende, brylkrämfrisyr, stabil fembarnsfamilj och mångmiljonförmögenhet, förkroppsligar han den amerikanska drömmen.
Det är andra gången han försöker bli president. Han har egentligen kampanjat utan uppehåll i fem år.
Men det är som om något saknas; kanske den svårfångade egenskap som kallas för karisma. Möjligen lider han av en viss robotartad stelhet, och kanske sänder han ut signaler om att han inte riktigt bottnar i vad han säger.
Trots att han i sina appelltal bockar av alla de rätta sakerna får han det inte att tända till. Han vill riva upp Obamacare, sjukförsäkringsreformen.
Han vill krympa den federala regeringen. Han vill sänka skatterna. När han säger att han vill stoppa den ”fundamentala förvandling” av USA som Obama har förespråkat får han en artig applåd.
Ett bekymmer för Romney är de många tvivlen på vad han egentligen tror på.
Politiker byter åsikt i en eller flera frågor, men Romney har bytt fot i alla viktiga frågor: sjukvårdsförsäkringen, aborterna, ekonomin. Även om han i samtliga fall har förflyttat sig åt höger gör hans flipp-floppande många republikanska väljare obekväma.
Mindre viktigt är att Romney tillhör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga eller mormonkyrkan. En stor majoritet av väljarna uppger att det saknar betydelse för hur de röstar. Men på marginalen kan det spela en viss roll. Mormonkyrkan betraktas ändå med misstänksamhet av evangelikala kristna. Många av dem betraktar inte läran som kristen, utan som en ”kult” eller ”sekt”. Det kan vara ett skäl till att Romney talar tyst om sin tro och sin tillhörighet till ett samfund som är en viktig del av hans liv: i sin ungdom var han missionär i Frankrike under två och ett halvt år.
Mest omstritt, och pikant, är mormonernas historia av månggifte, en praktik som förbjöds i USA, och som mormonkyrkan officiellt övergav 1890.
Men Mitt Romneys farfars farfar hade 12 fruar. Även hans farfars far Miles Romney var polygamist, och flydde undan den amerikanska rättvisan till Mexiko med sina fem fruar. Mitts pappa, George Romney, som var guvernör i Michigan, föddes i en mormonkoloni i Mexiko.
Primärvalskampanjen har varit skoningslös, och Romneys sista vecka har inte varit bra. I brutala attacker från alla håll, främst från den farligaste konkurrenten Newt Gingrich, har hans tid som chef för riskkapitalbolaget Bain Capital hållits fram. Romney framställdes som en samvetslös företagsstympare av typ Gordon Gekko – rollfiguren i filmen ”Wall Street” – vars favorituttryck var ”Greed is good” (girighet är bra).
Även den nu avhoppade Rick Perry öste på med att Romney ägnade sig åt ”blodsugarkapitalism”.
Några självmål av Romney bidrar till att hans opinionssiffror i South Carolina har sjunkit. Ett uttalande, ”jag gillar att avskeda folk”, togs ur sitt sammanhang – det han menade var att om ett försäkringsbolag inte sköter sig byter han gärna. Han snubblade också på skatterna. Han hukade för krav på att offentliggöra sin deklaration, sedan meddelade han att han betalar 15 procent, vilket i allmänhetens ögon inte är mycket för en person som är god för över 200 miljoner dollar.
Mötet i krigsveteranorganisationen American Legions stora hall i Sumter har lockat ganska stora skaror Mitt-anhängare. I motsats till andra kandidaters möten är tillställningen välorganiserad; kampanjkassan är välfylld. Säkerheten är under kontroll. Kring Romney står flera vältränade män med granskande blick och hörsnäckor i öronen. Lokal ordningspolis vaktar ingångarna. Ordentliga draperier och affischer är uppsatta. Och ljudanläggningen är kraftfull.
Allmänheten får komma in framför kravallstaket, pressen får hållas utanför.
– Här måste vara minst två tusen, säger en vithårig farbror.
Jag tvivlar på att det kan vara så många, så jag frågar en poliskonstapel.
Han säger att ingen har räknat, men som mest får 500 vistas i salen, så fler än så kan det inte vara.
Den vithårige fortsätter:
– Det är många i varje fall. Jag var här för fyra år sedan då John McCain hade möte här. Det var betydligt färre då.
Intill honom sitter Essie Croswell, 84, före detta lärare i en kommunal skola i Sumter. Hon är en ganska typisk Romney-väljare; inte speciellt begeistrad, men har efter moget övervägande kommit fram till att han har förmåga att utmana Barack Obama.
– Jag tror att han är en man för vår tid, just vad landet behöver. Han är en god affärsman, och en moderat politiker, säger hon.
Essie Croswell, som tillhör Southern Methodist Church, har inget problem med att Romney tillhör mormonkyrkan. Hon menar att det inte är religionen, utan ekonomin, som väljarna har att ta ställning till. Konkurrenternas anklagelser om att Romney skulle ha ägnat sig åt rövarkapitalism som chef för Bain Capital biter inte heller på henne.
– Romney är den mest trovärdige, medan en sådan som Newt Gingrich har skjutit sig själv i foten genom att angripa Romney för hans karriär inom finansbranschen. Det är jobben som är viktigast, här i South Carolina har vi över 10 procents arbetslöshet.
Jag ser mig omkring i salen. Publiken är helvit och mestadels medelålders eller äldre.
Just när jag noterar detta är det som om Essie Cromwell har läst mina tankar. Hon lutar sig fram till mig och viskar:
– Titta på de här som har kommit hit. Vad ser du? Visst är det mest äldre. Och vet du varför? Jo, de är oroliga för sin pension. Rick Perry sade att Social Security var ett ohållbart pyramidspel, medan Romney lovade att försvara förmånerna i systemet.
I sitt tal parerar Romney anklagelserna om rövarkapitalism med att framhålla att han med sin framgångsrika bakgrund i näringslivet är lämpad att reda upp USA:s dåliga ekonomi.
I övrigt talar han uteslutande om fel och brister hos Obama, som han menar vill förvandla USA till ”en europeisk välfärdsstat”.
Applåderna smattrar.
– Vår president förstår inte Amerika. USA är den största nationen i världshistorien, ett land av möjligheter, och det vill jag att vi blir igen, avslutar Romney.
”Born Free” skruvas upp igen och Romney kommer ner från scenen och skriver autografer, pussar bebisar och skakar hand med sina supportrar.
Exguvernören i Massachusetts anstränger sig för att bjuda på sig själv.
Essie Croswell orkar inte tränga sig igenom flocken. Efterspelet pågår minst en halvtimme.
Så småningom glesnar skaran. Essie lyckas till slut ta sig fram till Romney och får den eftertraktade autografen på ett ”Romney 2012”-klistermärke. Och en kindpuss av kandidaten.