I sex år har jag vetat vad som skulle hända: raset, paniken och den onda spiralen nedåt. Det beror inte på några djupare ekonomiska insikter, utan på New York Times. Ända sedan det kinesiska sparandet började finansiera det amerikanska slöseriet har kolumnisten Paul Krugman, Nobelpristagare i år, envisats med att just detta skulle ske.
Hur visste jag att han skulle få rätt? Därför att han i detalj förutsåg Argentinas statsbankrutt 2001. Han gjorde det redan 1998, då Brasilien devalverade. Om inte Argentina slutade övervärdera peson skulle det gå illa, lovade han. IMF, å sin sida, begrep inte ett skvatt och hetsade argentinarna till fortsatta dårskaper.
För tre år sedan berättade en bekant på banken Société Générale att man övervägt att placera en stor summa hos finansiären Bernhard Madoff. Man anställde efterforskningar men fick inga klara besked om Madoffs investeringsmetod och drog sig ur.
De flesta av offren för Madoffs storsvindel var småfolk. Över fyra hundra judiska välgörenhetsorgan och stiftelser är utraderade. De stora förlorarna, israeliska sjukhus och universitet, klarar sig nog. Men det gör knappt de fattiga gummor i Jerusalem som fick tilldelning av fotogen till sina kaminer isnätter som dessa.
Madoffs knep var enkelt men vittnar om god människokunskap. De agenter som raggade upp offer åt honom försökte aldrig övertala dem. De avrådde: "Vi har inte plats för er", "Vi har fullt". Cervantes sade: "Vi älskar dem som föraktar oss och föraktar dem som älskar oss". Och se, Santander S.A, Spaniens största bank, kastade tjugo miljarder kronor i kanaljen Madoffs famn utan att ställa en vettig fråga.
Naturligtvis störtar mindre snillrika personer nu fram och anklagar "kapitalismen". Det är tvärtom. Kapitalismen, alltså marknaderna, slet undan förlåten och satte punkt för illusionsnumret.
Kapitalismen är ett ungt system, som under 1800-talet gradvis slog igenom i det vi kallar "väst". Idén är att folk sparar en del av sin inkomst. Den hyrs sedan ut till personer med affärsidéer. I en god cirkel alstrar sparande arbete.
I det system som nu kraschat avråddes människor från sparande och narrades till slöseri. Det liknade inte mer kapitalism än ett kasino med riggat rouletthjul, falska markörer, märkta kort och knock out-piller i drinkarna.
Kapitalism och girighet är olika saker. Redan i Neros Rom drevs fattiga bort från kåkstäder därför att marken stigit i värde och rika entreprenörer ville åt den - som i Rio de Janeiro på 1960-talet och i Shanghai i dag. Kapitalismen är ny, girigheten är tidlös - och florerar i alla system.