Färre krig men fler vapen. Det pågår åter en långsam upprustning med konventionella vapen i delar av världen. Frågan är vad den mynnar ut i.
Stockholms fredsforskningsinstitut Sipri har fört statistik över världens vapenhandel sedan 1950. Vapenhandelns toppår var 1986, mitt under det brutala kriget mellan Iran och Irak.
Efter murens fall föll vapentrafiken mellan världens länder och höll sig på en låg nivå fram till 2001. Sedan dess har tendensen åter varit stigande. Mellan perioderna 2000–2004 och 2005–2009 ökade vapenhandeln med 22 procent. De senaste två enskilda åren syns visserligen en liten minskning, men Sipri fokuserar på femårsperioder.
– Vi tror att den uppgående trenden fortsätter utifrån vad vi vet om väntade order, säger Paul Holtom, en av forskarna bakom rapporten, som släpps på måndagen.
De fem storsäljarna av vapen är desamma som de varit i många år: USA, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Men på importsidan sker förändringar. Kina köper visserligen fortfarande mest men minskar nu sin vapenimport. En förklaring är att landet gjort omfattande inköp i 20 år och nu byggt upp en egen kapacitet.
– 2006 var sannolikt deras toppår i import av vapen. De har nu haft en dramatisk utveckling när det gäller inhemsk produktion, säger Paul Holtom.
I andra asiatiska länder tilltar vapenköpen desto mer. För Singapores och Indonesiens del handlar det om en fördubbling eller mer, och Malaysia har ökat sina vapenköp sjufalt. Den regionala upprustningen i Sydostasien äventyrar stabiliteten i området, varnar Sipri.
Två andra regioner som nu upplever ett kraftigare vapenskrammel än på länge är Nordafrika och delar av Sydamerika.
Algeriet stod länge för 90 procent av de nordafrikanska vapenköpen. Nu börjar Marocko följa efter med bland annat köp av F16-plan från USA. Och i Sydamerika har Chile med pengar från svällande kopparexport och Venezuela med oljepengar rustat upp. Tendensen är att upprustningen smittar, enligt Paul Holtom.
– Det vi sett där och i andra delar av världen är att grannländer reagerat.
Kan man se att dessa regionala kapprustningar åtföljs av försämrade politiska relationer?
– Jag tror att det som händer mer återspeglar att det politiska läget är dåligt från början. Mellan Algeriet och Marocko har förhållande varit dåligt i många år.
Och vapenökningen främjar inte precis möjligheterna till dialog, konstaterar Paul Holtom.
En annan uppmärksammad grannfejd är den mellan Venezuela och Colombia. Den handlar till stor del om retorik, men båda länderna har rustat kraftigt. Colombia köper mest av USA, Venezuela av Ryssland.
– Här ser man tydligt att det också är leverantörerna som driver fram kapplöpningen i instabila områden. Det gäller också flera europeiska länder.
Ett paradoxalt förhållande är att antalet konflikter i världen ökade under början av 1990-talet när vapenhandeln gick ner, medan antalet krig har minskat under 2000-talet, då vapenhandeln vuxit igen.
– Det betyder inte att vi inte kommer att se en ökning av antalet konflikter i framtiden. Just före Georgienkriget 2008 och storoffensiven i Sri Lanka såg vi ökningar av vapenköpen.
Holtom höjer också varningsflagg för det spända läget mellan Azerbajdzjan och Armenien, där inte minst det förstnämnda landet vapenskramlat en tid.
– Man kan tänka sig ett resonemang där länder tänker att ”nu har vi mer vapen än grannen, nu passar vi på och drar fördel av det”.
Men ökade vapenköp behöver inte nödvändigtvis syfta till krig. En annan aspekt är att de rustande länderna ofta har en instabil inre politisk situation där militären har stort inflytande.
– För att hålla de militära ledarna lugna köper man dem nya ”leksaker”. Jag tror att det i stor utsträckning är fallet i Nordafrika, där militären har stort inflytande över beslutsfattandet. Det kan vara en faktor i Venezuela också, med tanke på (president) Hugo Chavez militära bakgrund.
Siprichefen Bates Gill förutspådde i en DN.se-intervju tidigare i år att antalet traditionella konflikter mycket väl kan komma att minska ytterligare framöver. Han var dock orolig för att det stora antal vapen som nu finns i omlopp, samtidigt som det blir lättare att ta sig över gränserna, kommer att leda till fler diffusa konflikter – terrordåd och liknande – där en större andel civila blir offer.