Piskad, slagen, elchockad och förnedrad. Misshandeln började redan i polisbussen, strax efter att den unge mannen greps under en demonstration under gryningen av de syriska protesterna.

Rädslan och smärtan fick stå tillbaka. Från första stund tänkte han bara på sin älskade, på att han såg henne genom polisbussfönstret, på att hon hade klarat sig.

– Jag visste inte då att de grep henne några minuter senare, säger han till al-Jazira.

Han framträder förstås inte med namn. Har man genomgått helvetet en gång vill man helst inte utsätta sig för risken att hamna där igen och den syriska säkerhetstjänsten har långa armar och stora öron.

Under dagar, som blev till nätter, som blev till nya dagar, utsattes han för de mest fruktansvärda övergrepp tänkbara. Han fick stå i timtal, naken på knäna, ute på fånggården. Han hängdes upp och piskades. Han fick träffa en fängelseläkare, som när han berättade om sina smärtor i benen, sparkade honom och frågade om det kändes bättre.

Men i hjärtat var han hela tiden någon annanstans.

– Hon fanns alltid i mina tankar under de värsta stunderna av tortyren. Det enda som mildrade smärtan var min tro på att hon, just då, låg trygg och säker i sin säng.

Han försökte också tänka på sina favoritpoeter.

– Jag mindes Kanafanis ord, vilka alltid påminde mig om henne: ”Om fången får stryk är det ett arrogant uttryck för rädsla.” Varje fega slag från säkerhetspolisen var ännu en spricka i min mur av skräck, säger mannen till al-Jazira.

När han av en ny cellkamrat fick veta att hans älskade gripits och misshandlats även hon, grät han i en vecka. Han fick också veta att hans föräldrar frågat efter honom på 17 olika polisstationer, men fått till svar att han inte fanns i polisens förvar.

Efter en månad släpptes han äntligen. Trots allt han tvingats gå igenom har han inga planer på att lämna sitt hemland och han är fortfarande övertygad om att regimen kommer att falla.

Hans älskade är också hon i säkerhet.

Nu vill han gifta sig med henne.