– Det vore katastrof för oss om de svenska soldaterna lämnade oss. De ger oss säkerhet här. Utan den säkerheten kan vi inte längre gå ut utan måste stanna hemma hela tiden.
De sex kvinnorna bor i byn Now Abad i utkanten av Mazar-i-Sharif. De är medlemmar i byns kvinnliga shura,ett slags byråd. Männen har sin egen. Just denna typ av shura är ett demokrati­projekt som Världsbanken initierat, men även svenska Sida deltar.

– Sedan vi startade shuran för fem år sedan har vi fått både elektricitet och rinnande vatten till varje hus i byn, säger Rabia, som är ordförande i den kvinnliga shuran.
– Nästa projekt är att bygga en skola tillsammans med grannbyarna. Nu har vi bara en mur runt det som är skola i dag och några presenningar som tak.

Världsbanken har donerat 200 dollar per familj som förvaltas i en fond. I Now Abad bor 500 familjer och man har alltså fått 60 000 dollar. När shuran tillsammans med byborna bestämt vilket projekt man ska satsa på får man ut pengarna. Dessa redovisas i detalj på byns svarta tavla, vilket effektivt förhindrar all korruption.

– Det är den manliga shuran som bestämmer vad byn ska satsa på och som talar med banken, säger Rabia. Det är naturligt när det ändå är män som ska tala med män.
Men hon är lite besviken på männens shura som inte prioriterat några projekt som kunde ge byns kvinnor arbete.

– Vi fick lite arbete en tid med att sy lakan. Det gav inte mycket pengar, men för en människa som är helt uttorkad betyder även en liten vattendroppe väldigt mycket.
Birgitta Jansson från Sida är med på mötet med kvinnorna. Hon är rådgivare i utvecklingsfrågor på Sida och ska vara i Mazar-i-Sharif ett år för att få fart på Sveriges civila satsningar i området. Nästan hälften av biståndet till Afghanistan på 700 miljoner kronor går till norra Afghanistan.

– Sida har just beslutat att satsa extra pengar på att hjälpa kvinnor att starta egna verksamheter, säger Birgitta Jonsson till kvinnorna.
– Då kanske vi kan börja knyta mattor, det är vi väldigt bra på, säger några av kvinnorna under sina burkor.

Vid slutet av mötet kommer frågan om den svenska militären upp. Det är en märklig upplevelse att kvinnorna tycks känna till diskussionen långt borta i Sverige om att ta hem de svenska soldaterna.

– Vi kvinnor diskuterar säkerhetsfrågorna minst lika mycket som männen, säger Rabia. Säkerheten är nog en ännu viktigare fråga för oss. Vi hoppas att de svenska soldaterna stannar kvar. Åtminstone tills vårt land hunnit få en egen armé och byggt ut vår polis­styrka.

En annan av kvinnorna säger:
– Alla projekt vi gjort känns inte längre så viktiga om vi inte kan känna oss säkra i vår by.
Ännu för ett år sedan var Mazar-i-Sharif en ganska säker plats. Så är det inte längre.
I en annan del av staden stöder Sida ett kvinnohus.
– Ingenstans i världen drabbas kvinnorna av så mycket våld och förtryck som i Afghanistan, säger Birgitta Jansson.

Sedan kvinnohuset öppnade för två år sedan har 460 kvinnor sökt hjälp här. Kvinnohuset består av två delar: ett öppet hus med administration och skylt på dörren och ett skyddat boende på hemlig plats.

Två unga kvinnor kommer till det öppna huset för att berätta om sitt liv. Deras öden har många paralleller. Skillnaden är att Shekeb som är 19 år tror på en framtid. Det gör inte Laila som är 17 år gammal.

– Mina föräldrar var sjuka och fattiga, säger Laila. De lovade bort mig till en äldre man som redan var gift, men hans fru hade inte fått några barn. Det tog några månader innan jag förstod vad som hänt, att jag var bortlovad. Då förlovade jag mig med den man jag själv ville gifta mig med.

– Men min pappa berättade att han fått mycket pengar av mannen han lovat bort mig till. Han kunde inte betala tillbaka pengarna om jag vägrade gifta mig med honom. Till sist tvingades jag gifta mig med den gamle mannen. Men jag stod inte ut med att dela säng med honom.

– Jag ville besöka mina föräldrar för att berätta hur jag hade det. Men de vägrade släppa in mig i huset. Mannen som jag förlovade mig med tillhör samma släkt som den gamle jag tvingades gifta mig med, så han ville eller vågade inte träffa mig mer.

– Jag rymde och hamnade här på kvinnohuset till sist. Nu har jag bott här mer än ett halvt år. I min hemby styr talibanerna. De har pressat mina föräldrar för att jag ska komma hem. Men jag varken vill eller törs. Talibanerna är övertygade om att jag lever med en annan man.

De kan inte föreställa sig att det finns något som ett skyddat kvinnohus.
– Jag önskar jag kunde få komma någonstans där jag vågade visa mig ute på gatan. Här har jag ingen framtid.

Shekebs pappa dog när hon var liten och växte upp hos en faster. När Shekeb fyllde 15 år lovade fastern bort henne till en man som var känd i hela trakten som en buse. När tiden för giftermål närmade sig gifte sig Shekeb med en annan man. Fastern gick till domstol och krävde att äktenskapet skulle upplösas med motiveringen att Shekeb var förlovad med en annan. Domstolen beslöt att sätta Shekeb i fängelse medan saken utreddes. Efter en tid flyttades hon till kvinnohuset där hon varit i tre månader.

– Min man har varit här och hälsat på mig och jag ser ljust på framtiden. Jag vill gärna hälsa till Sverige och tacka för att kvinnohuset finns.
Atefa Huzaber är chef för kvinnohuset. Hon är orolig för diskussionen om att de svenska soldaterna ska lämna Mazar-i-Sharif.

– Förr var det rena djungeln här. Jag hoppas att soldaterna inte överger oss i denna osäkra tid.

Det hoppet delar hon med Krister Bringéus som är tillsatt av UD för att samordna de civila och militära insatserna i svenskarnas ansvarsområde och han har sitt kontor inne på militär­basen.

– Vi har haft svårt att nå ut med det svenska biståndet på grund av säkerhetsläget. Sida har haft ideologisk beröringsångest mot militären. Men nu måste vi arbeta tillsammans.
– Alla jag talar med säger att de upplever den svenska militära närvaron som en trygghet. Det vore en enorm förtroendeskada om vi drog oss ur.