"Katrina" en federal katastrof

Det förändrade politiska klimatet slår igenom när människor uttrycker chock och ilska över hur världens enda supermakt visat sig oförmögen att hantera en inhemsk katastrof och skydda sina egna medborgare.
Det har varit omöjligt för de ansvariga att gömma sig. Det är något president Bush själv tvingats erkänna, åtminstone indirekt när han lovat att tillsätta en utredning för att kartlägga vad som gått fel i räddningsarbetet.
Att domen är hård från demokratiska oppositionspolitiker är knappast någon överraskning. De nöjer sig inte med att Bush tillsätter en egen utredning utan kräver en opartisk granskning enligt modell från 11 september-kommissionen. Men kritiken har varit hård även i de republikanska leden där det finns en växande oro inför nästa års kongressval.
Även en så hårdnackad Bushlojalist som Texasrepublikanen Tom DeLay har fått böja sig i opinionsstormen.
- Det är rimligt att säga att responsen på denna katastrof överlag kunde och borde ha varit bättre, medgav den annars kompromisslöst konservative kongressledaren tidigare i veckan.
Förändringen märks även i USA:s nyhetsmedier där vad som ser ut som en uppriktig vrede trängt ut en hovsamhet som tidigare visats mot presidenten och som lett till att Vita husets presskonferenser förlöjligats i tv-parodier.
Inte ens nyhetskanalen Fox News - vanligtvis en av Bushs mest hängivna hejaklackar - har nu dragit sig för att sätta ned foten. Och den stora affärstidningen Wall Street Journals lika konservativa som inflytelserika ledarsida har uttryckt farhågor om att "Katrinas" efterspel kan bli ett hot mot Bushs andra mandatperiod i Vita huset och avvisar samtidigt alla tankar om att försöka lägga över ansvaret på andra.
- Det kommer inte att finnas mycket tålamod hos det amerikanska folket om Vita huset hävdar att delstatliga och lokala befattningshavare var de mer inkompetenta, heter det i en kommentar.
Tidningen oroas också över att den nya situationen kan slå mot en av den konservativa rörelsens käpphästar - vikten av en effektiv men hårt slimmad offentlig sektor.
I kongressen är demokraterna redan i gång med att i katastrofens spår försvara den sociala välfärden. Samtidigt kräver de åtgärder för att stärka den federala beredskapen inför kommande katastrofhot.
Även Michael Chertoff, som leder USA:s säkerhetsdepartement och därmed är en av de högst ansvariga för katastrofberedskapen, är inne på att det federala ansvaret måste öka. Han konstaterar att de delstatliga och lokala myndigheterna hade helt otillräckliga resurser för att möta orkanen "Katrinas" framfart. Hans slutsats blir att i framtiden så måste de federala myndigheterna befinna sig längre fram och agera snabbare vid vad han kallar "ultrakatastrofer".
Frågan om hur den federala makten ska förhålla sig till delstaterna har löpt som en röd tråd genom den amerikanska republikens hela historia. I modern tid växte den federala makten under 30-talsdepressionens nödår, under andra världskrigets mobilisering och vidare under 60-talets medborgarrättskamp. Det fanns en utbredd uppfattning att bara den federala regeringen var stark nog att tackla tidens stora samhällsproblem.
En reaktion kom på 80-talet. Under Ronald Reagan inleddes en konservativ motrörelse med syftet att hejda den federala maktapparaten och återge delstaterna ett ökat inflytande. "Get the government off our backs", blev en av tidens paroller. Likhetstecken sattes mellan den centrala offentliga sektorn och ofrihet. Utvecklingen har i flera avseenden gått i den riktningen sedan dess, mot ökad decentralisering.
Nu kan en ny omsvängning vara på gång i den här långa dragkampen. Det är i alla fall anmärkningsvärt hur svårt alla haft som nu försökt skydda president Bush från kritik genom att framhålla de skyldigheter som de delstatliga och lokala myndigheterna har vid naturkatastrofer. För även om det är uppenbart att allvarliga misstag har begåtts på de delstatliga och lokala planen under "Katrina"-katastrofen är det en politisk realitet att det amerikanska folket i första hand ser till den federala maktens ansvar.
Det är inte så konstigt. Det finns en historia.
Oavsett den myt om individualism och självtillräcklighet som ibland kan sätta sin prägel på USA har man från början ropat på de federala myndigheterna - om man så vill det starka samhället - när en katastrof stått inför dörren. USA-kongressen stiftade den första katastroflagen redan 1803 när delstaten New Hampshire behövde undsättning efter en förödande brand.
De federala insatserna intensifierades när olika katastrofer inträffade under 1900-talet. Med "Disaster Relief Act" 1974 gav kongressen USA:s president ett tydligt mandat att utfärda katastroftillstånd ("state of emergency"), främst med syftet att kunna öppna slussarna för federala hjälpinsatser. Sedan dess har USA:s presidenter närmast rutinmässigt deklarerat katastroftillstånd i samband med orkaner, jordbävningar, översvämningar och svåra bränder.
Något annat vore politiskt självmål.
President Bush följde denna upptrampade stig när han utfärdade katastroftillstånd i de utsatta områdena redan innan orkanen "Katrina" nått fram med sin skoningslösa kraft. Det är därmed rätt besvärligt att i efterhand försöka skyffla över ansvaret till lokal nivå. Särskilt som försvarsdepartementet Pentagon när räddningsarbetet inte fungerade beordrades att axla en betydande roll trots att en lag från 1878 - "Posse Comitatus Act" - klart begränsar den federala militärapparatens möjligheter att delta i inhemska operationer.
Den federala myndighet som nu framför allt står i skottgluggen för kritik är Fema - Federal Emergency Management Agency - som bildades 1979 när ett antal katastrofinstanser samordnades på initiativ av dåvarande presidenten Jimmy Carter. Fema, som har i uppdrag att förebygga katastrofer och gripa in när de inträffar, anklagas nu för grov inkompetens från alla möjliga håll. Fema sägs ha tappat kraft och inflytande sedan det förlorade sin självtändighet och 2003 blev en del av det nybildade säkerhetsdepartementet (Department of Homeland Security). Det fokus som sattes mot terrorbekämpning kan ha bidragit till att beredskapen mot naturkatastrofer blivit sämre.
Samtidigt har de brister som nu uppenbarats lett till en rad frågetecken även kring kapaciteten att möta en ny terrorattack. En återkommande fråga är hur USA ska kunna klara en attack med massförstörelsevapen där det finns en plan för att ta så många liv som möjligt.
Det bidrar till att president Bush inte kan hoppas alltför mycket på att kritiken mot hur orkanen "Katrina" hanterats ska vara tillfällig och snabbt gå över. Kongressen förbereder sig på offentliga utfrågningar som kan inledas redan nästa vecka. Utredningar kommer att tillsättas som under lång tid framöver ska försöka kasta ljus över vad som hänt. Skuggan över den politiska dagordningen kommer att bli stor.
Kongressen tvingas nu koncentrera sig på räddnings- och återuppbyggnadsarbetet. Mer än 60 miljarder dollar har redan begärts och kostnaderna väntas stiga till minst 100 miljarder dollar, kanske upp mot 200 miljarder.
Det kommer att driva upp det federala budgetunderskottet. Det blir svårare för president Bush att driva favoritkrav som nya skattesänkningar och en kostsam reform som en delprivatisering av pensionssystemet. De nya utgifterna i kombination med höga oljepriser innebär ökad risk för en ekonomisk nedgång.
Mot den bakgrunden kan demokraterna med större kraft hävda att mer federala insatser krävs för att bekämpa fattigdom, rasproblem och ekonomiska orättvisor som uppenbarats i orkankatastrofens spår.
Effekterna kan visa sig även i utrikespolitiken. Även om det finns olika meningar om hur Irakkriget påverkat möjligheterna att mobilisera trupper från nationalgardet till katastrofområdena i södra USA går det inte att ignorera den politiska effekten. Ett redan befintligt starkt missnöje med Irakkriget i USA-opinionen kan stärkas när resurserna inte tycks räcka till på hemmaplan.
En alltmer kritisk opinion mot Irakkriget kan spilla över på andra utrikespolitiska områden där USA under president Bush försökt spela en aktiv roll. Kongressledamöter som just besökt Nordkorea har möjligen avläst en attitydförändring hos hemmaopinionen när de valt att varna regimen i Pyongyang för att "Katrina"-katastrofen gjort slut på allmänhetens tålamod med de segslitna förhandlingarna om Nord-
koreas påstådda kärnvapenprogram.
Det går inte ens att utesluta att det förändrade politiska klimatet i USA kommer att avspeglas i de senatutfrågningar som inleds i nästa vecka med John Roberts, president Bushs ordförandekandidat till högsta domstolen. Kritiska senatorer kan erinra sig att Roberts varit en adept till förre ordföranden William Rehnquist vars kanske viktigaste arv är de insatser han gjort för att flytta makt från federal till delstatlig nivå. Det är inte omöjligt att Roberts nu kommer att få mer närgångna frågor om sin syn på den federala maktens roll.