Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Denna typ av terrorister ringer inte före

I Manchester har man stor vana av terroristattacker sedan IRA-tiden.
I Manchester har man stor vana av terroristattacker sedan IRA-tiden. Foto: Ben Furst/Mercury Press

Stämningen i det soliga Manchester kunde inte vara längre från de högstämda hyllningar till staden som samtidigt rullar ut i internationell press.

Inte på ytan i alla fall.

En flicka i silverskor hoppar upp med benen runt midjan på sin långhåriga pojkvän och kysser honom passionerat. De skrattar. En polis med långt skägg av den typ som gör det svårt att avgöra om han är hipster eller muslim håller i ett automatgevär utanför järnvägsstationen. Otaliga volontärer delar ut chips, kaffe och läsk till poliskåren. Journalisterna överstiger vida antalet blombuketter utanför St Annes kyrka i centrala Manchester. 

Världen är här för att fotografera sorgen.

Men det går förstås inte.

”För 20 år sedan skulle vi inte omedelbart ha tänkt på en terrorattack när en explosion inträffade på en konsert” säger den amerikanska kommentatorn Dan Senor på nyhetskanalen CNN. Sedan börjar han prata om hur Europa de senaste åren har tagit emot 2 miljoner flyktingar från Mellanöstern.

Han kan inte ha varit i Manchester.

För ganska exakt 21 år sedan förstördes nämligen Manchesters centrum just i en terrorattack. Irländska republikanska terrorister detonerade den största bomben på det brittiska fastlandet sedan andra världskriget. Det var på Corporation Street, alltså bara meter från där folk i måndags i panik rusade ut från köpcentret Arndale, efter rykten om ytterligare en terrorist.  

Det visade sig vara ett falskt alarm.

”Jag tänker inte dö bara för att du vill äta upp din pizza” fann poliskvinnan Wendy McCormick sig själv säga.

Självmordsbombaren som dödade 22 personer på Ariana Grandes konsert i måndags verkar ha varit ensam. Ryktena om en bomb även i köpcentrumet stämmer inte.

Och snart går Manchester tillbaka till någon form av lugn.  

Det var inte fallet 1996. Då ringde, IRA, den irländska republikanske armén och varnade en timme innan bomben skulle gå av. Polisen i Manchester lyckades därefter i en av de mer fantastiska polisoperationer någonsin i Storbritannien evakuera 80 000 människor på 60 minuter. Folk ville inte flytta sig: så vana var man 1996 vid terrorhot.

Och att de ofta var falska.

 ”Jag tänker inte dö bara för att du vill äta upp din pizza” fann poliskvinnan Wendy McCormick sig själv säga. Tillslut lyssnade Manchesterborna. När bomben gick av skadade den 200 människor och förstörde stadens centrala shoppingdistrikt.

Men ingen dog.

Tack vare evakueringen.

Måndagskvällens terrordåd mot konserten på Manchester Arena var annorlunda. Denna typ av terror ringer inte och varnar innan.

Den vill största möjliga död.

Och den är än mer obegriplig.

Men Manchester är en stad som alltså bokstavligen har rest sig ur terror förr. Att bygga upp kvarteren som IRA sprängde tog åratal, särskilt eftersom historiska landmärken som Manchesters katedral behövde återställas. Men det gjordes. Och det gjordes till soundtracket av den brittpop som dessa år strömmade ut från staden. Bandet Oasis, grundat i Manchester hade året innan släppt albumet ”What’s the story morning glory” och tagit över världen.

Manchester som i decennier hade varit en viktig musikstad med den legendariska nattklubben Hacienda och band som The Bee Gees och The Smiths, blev vad det är idag: En ung, mångkulturell stad byggd runt 200 engelska mil av flod och kanaler. Här finns viktorianska byggnader från åren när den industriella revolutionen rullade ut över världen dragen av ånglok tillverkade i Manchester. Här samsas två ledande universitet med två mycket framgångsrika fotbollsklubbar. Dagens Manchester är ett kulturellt centrum som på senare år har gått om London i hipphetsfaktor.

Hyrorna i London är för höga för konstnärer, musiker och modeskapare.

Det är i Manchester som det händer.

Säger de som vet.

Det var denna stad som terrorn slog mot i måndags.

– Alla försöker gå vidare, säger Tom Brown och tittar sig runt på den soliga gågatan. Han är en programmerare som skriver poesi på fritiden. Nu sitter han på en bänk och försöker övertyga den hemlöse Danny att även han bör skriva poesi.

Ett ungt reggaeband spelar på gatan ”för att muntra upp folk”. Danny halsar vitt vin ur glasflaska och försöker röka en av Toms cigaretter med skakiga fingrar.

– Alla känner vi nu den här känslan av gemenskap, säger Tom, men att folk har dött. Och hur de dog. Det går inte ens att ta in.  

Två gator upp står en röd brevlåda. Den var mer eller mindre det enda som klarade sig oskadat ur explosionen 1996.

Folk sneglar mot den när de går förbi.

Manchesterborna vet vad den symboliserar. 

Läs mer: Terrordåd i Manchester – detta har hänt

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.