Anna Wanjiru säger inte mycket. Hon sitter still med händerna i knät och ser sig långsamt omkring. Emellanåt lyfter hon sin vita sjal till munnen och biter i kanten. Det blir i stället hennes mamma som får berätta varför de återvänt till de förkolnade resterna av den kyrka där de nästan brändes till döds av en mobb på hundratals människor drygt en vecka tidigare.

- Bebisen var utomhus och i kaoset förlorade jag uppsikt över henne när jag klämde mig ut ur kyrkan, berättar Jane Wambui.

- Vi har varit på bårhuset och på sjukhuset men vi har inte hittat henne. Nu är vi här för att ta reda på om hon brändes inne eller om vi kan hitta några spår av henne, säger hon om sitt barnbarn, Anna Wanjirus åtta månader gamla dotter Faith Gathoni.

Det är oklart exakt hur många människor som dödades när kyrkan Assemblies of God i Kiambaa i utkanten av staden Eldoret i nordvästra Kenya stacks i brand den 1 januari i år.

Kenyanska Röda korset fann 17 helt brända kroppar efter branden, och det var den enskilda händelse i våldsamheterna efter det ifrågasatta valet i Kenya den 27 december i fjol som fick världen att reagera.

Av de uppskattningsvis två hundra människor som sökt skydd i kyrkan var de flesta kvinnor och barn, och alla tillhörde de folkgruppen kikuyu. Mobben som tände på var troligtvis mestadels kalenjin, luya och luo folkgrupper som samtliga härrör från västra Kenya. Nyheten om massmordet i Kiambaa och bilder på gäng med unga män som viftade hotfullt med sina machetes framkallade minnen från folkmordet i Rwanda.

Kenya har setts som ett relativt fredligt och stabilt föredöme i en konfliktfylld region med grannländer som Sudan och Somalia, ett populärt resmål för utländska safariturister och den östafri­kans­ka basen för många internationella hjälporganisationer, FN-
organ, ambassader och utländska stor­företag. Landet är en viktig afrikansk partner till USA i kampen mot terrorismen.

- Det är ett enormt bakslag, och det är bara att hoppas att ur krisen kommer något bättre, att man tar itu med de problem som ligger bakom, säger Anneli Lindahl-Kenny, biträdande chef vid Sveriges ambassad i Nairobi.

Hur kunde Kenya plötsligt explodera i brutalt och utbrett våld med tydliga etniska förtecken? Massakern i Kiambaa där Anna Wanjiru förlorade sin baby var ingen unik händelse. I området runtomkring Eldoret är hus efter hus nedbrända till grunden och dess invånare mördade eller jagade på flykten.

I söndags, tio dagar efter valet, låg svedda lik i högar på golvet i bårhuset vid stadens största sjukhus. Ingen tycks ha haft kapacitet att hantera de många döda kropparna och en kväljande stank av föruttelse fyller den varma luften i bårhusets korridorer.

Bland sängarna på sjukhusets vårdavdelningar hörs jämmer och skrik från de män, kvinnor och barn som vårdas för machetehugg, slag och svåra brännskador. Många av dem tycks så chockade att de liksom Anna Wanjiru knappt kan säga något alls.

- Jag vet inte, jag vet inte, upprepar en ung man med ett brännskadat ansikte sakta som svar på frågan vad som hänt honom.

I utkanten av huvudstaden Nairobi i centrala Kenya är situationen både densamma och omvänd på samma gång. Sedan i slutet av förra veckan drivs inflyttade människor från folkgrupperna luo, luya och kalenjin med våld från sina hem av folk ur gruppen kikuyu för att ge plats åt de kikuyu som tvingats lämna västra Kenya.

Drygt 800 internflyktingar hade i början av veckan samlats vid polisstationen i Lemuru, cirka 30 minuters bilfärd från Nairobi.

- Kanske är det hämnd. De jagar i väg oss så att vi aldrig ska komma tillbaka igen, säger 23-årige Bern­ard Ouma, som har ett stort vitt bandage på huvudet som täcker ett huggsår från en machete.

I trettio minuter misshandlades han av ett tiotal kikuyu som fram till valet varit hans grannar. En av dem som deltog var en person han räknade som en vän.

- Det var inget bråk mellan folkgrupperna tidigare. Alltihop beror på de politiska motsättningarna, säger han.

Många på båda sidor säger samma sak. Våldet bröt ut först i och med den politiska striden mellan oppositionsledaren Raila Odinga och president Mwai Kibaki efter valet. Kibaki är kikuyu, och när anhängarna av oppositionen upplevde att Kibaki stulit segern i det omtvistade valet tog de ut sin ilska och besvikelse på hans folkgrupp.

Andra upplever att kikuyufolket, som är det största av Kenyas etniska grupper med 22 procent av befolkningen, favoriserats av staten ända sedan den första självständiga regeringen under Jomo Kenyatta på 1960-talet, och att de har ett otillbörligt grepp om landets ekonomi och politik. I stället för ideologi har politikerna spelat på etnisk tillhörighet för att samla röster.

- De andra folkgrupperna hade mobiliserat för att rösta bort kikuyu­folket från makten, men de tar till vad som helst för att sitta kvar, förklarar Maxwell Onyino, en 29-årig småbarnspappa som sökt skydd på polisstationen i Lemuru.

Många oppositionsanhängare röstade för Raila Odinga framför ­allt för att de ville se en jämnare fördelning av landets resurser. Det är uppenbart att de västra delarna av landet är eftersatta. Sta­tisti­ken visar att fattigdomen är betydligt mer utbredd där och längs kusten än i landets centrala delar kring Nairobi, som är kikuyufolkets hembygd.

- Känslovågorna går så starka nu att om våra ledare tror att det räcker med en politisk uppgörelse för att få slut på krisen har de missat poängen. Lösningen måste också vara ekonomisk, social och konstitutionell, säger Patrick Lumumba, jurist vid universitetet i Nairobi.

- Vi måste börja arbeta på motsättningarna mellan fattiga och rika och det växande gapet dem emellan, tillägger han.

Båda sidor i den politiska striden har fördömt våldet, men också öppet anklagat varandra för folkmord. Men trots etniska förtecken finns ännu inga bevis för att det skulle handla om samma planerade och systematiska utrotningsförsök av ett folkslag som i Rwanda 1994.

- Inte ens det värsta som har skett kan anses vara folkmord, sade USA:s sändebud Jendayi Frazer vid en presskonferens i Nairobi i början av veckan.

Nationen är dock sannolikt ärrad för lång tid framöver. 20-åriga Ruth Wanya kommer aldrig att glömma, säger hon. Hon är en av de överlevande från massakern i kyrkan i Kiambaa, och sitter med smärtande brännskador på armar och ben i en rullstol utanför sjukhuset i Eldoret. På marken nedanför henne vilar 3-åriga dottern Marcy, med lika svåra brännskador på huvudet, händerna och över hela den späda ryggen. Vad tror Ruth Wanya om Kenyas framtid?

- Jag ber för fred, säger hon mödosamt och skakar på huvudet.

Anna Wanjiru kommer kanske aldrig säkert att få veta vad som hände hennes åtta månader gamla dotter.

- Jag kan inte tänka på vad som har hänt henne, jag är förvirrad nu. Vi hoppas på att Gud ska föra henne tillbaka till oss, säger mormodern Jane Wambui intill den nedbrända kyrkan.