När Tripoli föll på sensommaren var Khaddafi inte naiv nog att drömma om en vändning i striderna. De senaste månadernas desperata motstånd var inte en strid för att segra, utan för att träda ur historien på egna villkor, med vapen i hand. Och inte, som han sade om sin irakiska kollega Saddam Hussein, ”dras som en råtta ur ett hål och dingla i en amerikansk galge”.
Khaddafi hade all tid i världen på sig att lämna landet och finna en fristad hos någon av alla de afrikanska härskare som stod i tacksamhetsskuld till honom. Det finns inga tecken på att han haft något sådant i tankarna.
1969 var Khaddafi en okänd ledare för ett glesbefolkat och mycket obetydligt land. Sedan dess har han tävlat i uppmärksamhet med stormaktshärskare, rockstjärnor och andra rubrikernas dragplåster. Bakom denna pajas dolde sig en fascinerande figur, som rymde motsättningar vi har svårt att tänka oss i en och samma person.
Å ena sidan led Khaddafi av ett storhetsvansinne vars bisarra uttryck var värdiga en romersk kejsare. Å andra sidan visade han när det behövdes prov på en saklighet och en kallblodighet som lät honom härska över Libyens sammelsurium av stammar och krångla sig helskinnad ur oräkneliga internationella komplikationer.
Lika paradoxal var kontrasten mellan hans ”gröna filosofi”, som marknadsfördes som en ny republikansk livsform för tredje världen – och hans krav på att tilltalas som ”konungarnas konung” av de afrikanska ledare som åtnjöt hans bistånd.
Vi har vant oss vid en Khaddafi som orerar i timtal om de mest snurriga saker medan kolleger och mötesbröder faller i sömn; som lät sminka sig och klädde sig i fotsida mantlar för att ingen skulle se de platåskor han bar för att kompensera för sin korta växt.
Men den unge löjtnant som grep makten 1969 måste ha varit en mycket annorlunda person, med utvecklade politiska instinkter och stor organisatorisk begåvning. När han avskaffade monarkin, nästan utan blodspillan, hade få av landets störtade ledare hört talas om honom.
Dessa egenskaper blev till stor nytta då han började konsolidera sin regim. I början trodde både han själv och de flesta libyer på den vision av islamisk socialism han målade upp. Han begick några katastrofala misstag, som förbudet mot privat företagsamhet, men regimen överlevde tack vare kopiösa oljeintäkter och det lilla antalet invånare.
När missnöjet började göra sig gällande i slutet av sjuttiotalet hanterade Khaddafi det med brutalitet och kloka allianser med mäktiga stammar. Motståndet blev efter hand väpnat och utbrett, men hans regim var aldrig i fara.
Kring 1980 stod det klart att Khaddafi alldeles övergivit sin idealistiska agenda för att ägna sin tid och sina resurser åt politiska äventyr i Afrika, Mellanöstern och Europa.
Det är vid denna tid Khaddafi börjar samla på kvinnor, infödda kvinnor för sina livgarden och östeuropeiska kvinnor som blir hans sjuksköterskor, kostrådgivare och massöser.
För alla dessa, berättade diktatorn för utländska gäster, var han en snäll och förstående farbror. Misstankarna om hur det gick till bakom fasaden har bekräftats av flera av kvinnorna som talat ut efter hans fall.
Allt eftersom Khaddafi tappade stöd hos sina undersåtar började han förlita sig på små, vältränade elitförband, av libyer och andra, som svor honom trohet och vilkas familjer gynnades i allt vad de tog sig för. Fler och fler av de gamla kumpanerna från sextiotalet föll i onåd eller – när de skapade sig en egen folklig bas – byttes ut.
Under 1990-talet, då hans söner och dotter blev vuxna, blev de regimens stöttepelare, enligt samma recept som i de flesta av arabländer vid samma tid.
Khaddafis inblandning i internationella terrordåd ledde inte till diplomatiska repressalier under hans första tjugo år vid makten.
Men attackerna mot amerikanska och franska passagerarplan i slutet av 1980-talet ledde till hårdhänta sanktioner. Rasande oljepriser och en vanskött ekonomi skapade ett läge där Khaddafi fick bita i det sura äpplet och söka försoning med den svurna fienden USA.
När Khaddafi skrotat sina massförstörelsevapen och börjat bistå Nato i kriget mot al-Qaida togs Libyen till nåder av väst. Främmande investeringar flödade, oljepriserna steg och färgen kom tillbaka på Khaddafis kinder.
Under inbördeskrigets månader har vi fått enastående prov på Khaddafis speciella förening av teaterkonst och slug beräkning. Hans radio- och tv-framträdanden, sända via Syrien, har varit en oändlig svada av galenskaper. Samtidigt har han med bara en handfull krigare och snillrik taktik hållit stånd mot övermakten i över två månader.
Khaddafi drömde om att bli hela arabvärldens revolutionshjälte och slutade sina dagar belägrad och avskydd av sina landsmän. Araberna slåss i dag för andra drömmar och andra lösningar än dem Khaddafi erbjöd, och han blev det första dödsoffret bland regionens ledare för den stora omvälvningen.