Protestvågen som sköljer över Nordafrika och Mellanöstern har hittills resulterat i ännu svåröverskådliga antal dödade och skadade. Men det finns distinkta skillnader mellan utvecklingen i Libyen och länder som Egypten och Tunisien.

I jämförelse med den tunisiske despoten Ben Ali och Egyptens Hosni Mubarak är Muammar Khaddafi mycket mer impulsiv och oberäknelig, något som blivit allt tydligare genom hans irrationella tal till folket vid upprepade tillfällen de senaste dagarna. Faktumet att han dessutom inte har någon extern tillflyktsort försvårar situationen ytterligare. Få, om ens någon, ledare utanför Libyens gränser vill öppna sina dörrar för den ökände och tidigare terroriststämplade beduinsonen.

Sammantaget tror många bedömare att risken för ett libyskt blodbad av större mått ökar för var dag som går. Frågan är hur länge omvärlden kan stå utanför och titta på. Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, menar att situationen närmar sig ett läge där folkrätten tillåter ett internationellt ingripande för att skydda civila:

– Alla utomstående är överens om att Libyen är en diktaturstat, och det finns i princip inga stater som har politiska relationer till Khaddafi. Som jag ser det finns det inga hinder för en militär intervention i Libyen, säger han till DN.se.

Bakåt i tiden har händelser som FN:s misslyckade agerande under det pågående folkmordet i Rwanda 1994 och NATO:s bomber, utan FN:s godkännande, över Kosovo och Serbien 1999 påverkat diskussionen om till vilken grad världssamfundet ska ingripa i enskilda staters konflikter. Principen Responsibility to protect, R2P, antogs av FN:s säkerhetsråds medlemsstater under ett toppmöte i New York i september 2005 och syftar till att ge världssamfundet möjlighet att agera mot klara folkrättsbrott som folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och etnisk rensning. Men det finns ännu ingen etablerad regel som tillåter militära interventioner utan ett godkännande av det tungrodda säkerhetsrådet.

– Annan typ av våldsanvändning utan mandat från säkerhetsrådet skulle alltså strida mot folkrätten. Det finns ingen ratificerad regel som tillåter att enskilda stater eller exempelvis EU att agera militärt på egen hand, säger Diana Amnéus, doktor i folkrätt och forskare vid Raoul Wallenberg-institutet, till DN.se.

Problematiken inom FN:s säkerhetsråd tar sig ofta uttryck i Kinas, och till viss del Rysslands, traditionella ståndpunkt att enskilda stater ska få sköta sig utan andras inblandning. Liksom tidigare handlar det också nu om att Kina inte vill riskera att göra sig själva till föremål för granskning. Om supermaktens auktoritära ledning skulle råka ut för liknande proteststormar som Nordafrika nu upplever vill man sköta det utan yttre påverkan.

– Det är naturligtvis en av anledningarna till att Kina inte vill godkänna ett tuffare agerande mot Khaddafi. Det är en central del av kinesisk utrikespolitik att man ska respektera andra länders inre angelägenheter, säger Jan Hallenberg, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, till DN.se.

Ett troligt militärt ingrepp från det internationella samfundet menar Hallenberg vore ett införande av flygförbudszoner, där NATO-flygplan patrullerar libyskt luftterritorium för att lamslå Khaddafis flygvapen. Att mobilisera marktrupper för ett agerande i Libyen tar oerhört mycket tid och resurser, menar han:

– Flygförbudet är oerhört effektivt för att begränsa Khaddafis möjligheter att slå till mot regimkritikerna, och betydligt lättare att arrangera än en landstigning för marktrupper. Tar man den militära slagkraften ur Khaddafis hand så kommer kollapsen att inträffa snart.

Hur troligt är det att Kina ger sitt godkännande till något sådant i FN:s säkerhetsråd?

– Jag tror att den kinesiska regimen inser att de tappar alldeles för mycket anseende ifall de inte samtycker i säkerhetsrådet om krisen i Libyen fördjupas ytterligare. Men det är inte okomplicerat, eftersom man i Kina är rädda för att protestvågen sprider sig till dem.

Och vad talar för att NATO upprättar flygförbudzoner utan mandat från FN?

– Om situationen förvärras och NATO-ländernas medborgare som befinner sig i Libyen lider svårt kan jag tänka mig att NATO kan ingripa även om säkerhetsrådet är lamslaget av kinesiskt eller ryskt veto.

Diana Amnéus håller med om att det fortfarande saknas politisk enighet bland säkerhetsrådets medlemsstater för ett militärt agerande mot Khaddafi. Däremot anser hon att FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève borde välja att utesluta Khaddafis regim.

– Det vore en första markering från det internationella samfundet som ytterligare isolerar Khaddafi. Omvärlden måste pröva sig fram och se vilka typ av sanktioner som kan ge resultat innan man väljer att gå så långt som ett militärt ingripande, säger hon.

Frågan många ställer sig nu är hur världssamfundet ska lyckas agera mot Khaddafi för att förebygga en omfattande humanitär katastrof och i så stor omfattning som möjligt begränsa antalet civila dödsoffer. Diana Amnéus menar att Afrikanska unionen med sitt ”äldstes råd” där FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan ingår kan ha större chans att nå fram till den libyske ledaren, som inte vill låta sig styras av makter i väst.

– Ett agerande från Afrikanska unionen vore välkommet. En delegation från den egna kontinenten kan ha större möjlighet än representanter för västvärlden att sansa Khaddafi och erbjuda honom andra utvägar, säger Diana Amnéus.