Isen i Arktis krymper. Minskningstakten är för närvarande drygt sju procent per decennium. För tre och ett halvt år sedan smälte den av så mycket att det presenterades nya dramatiska prognoser om när Norra ishavet kommer att vara isfritt på sommaren.
Kanske blir det nu inte så tidigt som 2013, som vissa forskare tror, men enligt de flesta förutsägelser kommer Jordens nordligaste hav att vara segelbart inom några decennier. Dessutom uppstår då nya möjligheter att utvinna olja, gas och andra av Arktis naturresurser.
Detta börjar nu dra uppmärksamheten till sig i Peking. Behovet av energi och råvaror är omättligt i det växande Kina, och om kineserna kan frakta varor till och från Nordeuropa längs Nordostpassagen i stället för runt Indien och genom Suezkanalen blir vägen 640 mil kortare.
De ekonomiska och strategiska fördelarna för Kina är uppenbara, konstaterar den finländska Pekingbaserade forskaren Linda Jakobson i en ny rapport för Stockholms fredsforskningsinstitut Sipri – den första som gjorts om Kinas arktiska ambitioner.
Medan kinesiska forskare trycker på för att landet ska flytta fram sina positioner träder regeringen i Peking ännu varligt fram. Den officiella försiktigheten beror inte minst på en oro för att provocera Ryssland.
Det har spekulerats en hel del över risken för nya konflikter kring de nya nordliga rikedomar som blottläggs när isen drar sig tillbaka. Men om det blir konflikt med ryssarna blir de snarast av kommersiell art, tror Linda Jakobson, som tycker att en del av medierapporteringen om hotande konflikter i Arktisområdet är överdrivna. Det finns dispyter, men de kan lösas förhandlingsvägen.
– Det är bra att politikerna tar sig an de här dispyterna i tid, ty för en gångs skull finns det tid.
– Tidigast om tio år kommer det att finnas reguljära handelsrutter genom Arktis. Det händer inte i morgon, säger Linda Jakobson, som är direktör för Sipris program om Kina och global säkerhet.
Man kan räkna med att idén om Kinas rättigheter i Arktis kommer att upprepas framöver i officiell kinesiska uttalanden och artiklar tills den uppfattas som relevant politik, enligt Jakobson.
Formellt har Kina dock mycket begränsade rättigheter i Norra ishavet. Landet är inte fullvärdig medlem i Arktiska rådet och kommer knappast att bli det heller, vilket de kinesiska ledarna är mycket medvetna om. I rådet sitter de fem nordiska länderna samt Kanada, Ryssland och USA.
Däremot har Peking så kallad ad hoc-observatörsstatus och skulle kunna bli ordinarie observatör.
– Jag tror att Kina som permanent observatör skulle delta mer i diskussionerna. De skulle inte ha beslutanderätt, men med Kinas växande världsstatus vill andra väga in de kinesiska synpunkterna, säger Linda Jakobson.
Ett isfritt Arktis skulle öka värdet av starka band mellan Kina och de nordiska länderna.
Kina har inrättat den största ambassaden i Reykjavik eftersom man räknar med att Island ska bli en stor knutpunkt för sjötrafiken. Men snarare än att vänta sig fler kinesiska framryckningar i Norden vore det klokt av de nordiska länderna att stärka sina band österut, menar Jakobson.
– De nordiska länderna har en här en chans att bygga en unik arktisk relation till Kina, ett land som det annars är svårt för små länder att påverka.
Kina har i officiella uttalanden hävdat att det ligger i mänsklighetens intresse att alla får ta del av Arktis rikedomar. Däri ryms ett stort mått av ironi. Kina brukar stenhårt försvara nationell suveränitet och ogillar starkt när andra har synpunkter på exempelvis bristande mänskliga rättigheter i landet.
Linda Jakobson tror inte att det nya perspektiv på världen som Arktisfrågan gett Peking innebär att man mjukar upp nationstänkandet.
– Nej, jag tror att kineserna är väldigt bestämda i sin syn på nationell suveränitet. De här uttalandena är snarare undantaget som bekräftar regeln.