En rad av världens ledare med USA:s Barack Obama och Tysklands Angela Merkel i spetsen uppmanande den kinesiska regeringen att släppa Liu Xiaobo från fängelset, och tillåta honom att resa till Oslo för att ta emot fredspriset. Vidare hoppades en rad ledande politiker världen om att fredspriset ska leda till politiska förändringar i Kina.

Få har hittills kritiserat valet av Liu Xiaobo. En är Wei Jingsheng, som också är regimkritiker men numer befinner sig i exil; han anser att det finns dissidenter som gjort sig mer förtjänta av priset, deklarerade han i fredags.

Arnulf Kolstad, professor i socialpsykologi och Kinakännare, säger att vinnarvalet är ett uttryck för bristande kunskap och förståelse av Kina, dess historia och statsskick.

– De kommer att reagera med besvikelse på det här priset. De anser att de står för många fredsskapande insatser i världen. Det är inte svårt att hitta en dissident i ett land med fler än 1,3 miljarder invånare, men poängen är att många i Kina är nöjda med hur de har det, säger Kolstad till VG Nett.

Negativa röster hördes från de statliga kinesiska medierna som under lördagen unisont fördömde Nobelkommitténs beslut med argument som "oklokt, arrogant och fördomsfullt". En ledare i engelskspråkiga Global Times skriver att Nobelkommittén ”dragit skam över sig själv” och hävdar att fredspriset har ”degraderats till ett politiskt verktyg som tjänar ett antikinesiskt syfte”.

Kinas regering fördömde omgående priset i skarpa ordalag, hotade med repressalier mot Norge och kallade upp den norska ambassadören i Peking. Bedömare som DN.se talat med menar dock att det är svårt att tänka sig att Kina gör verklighet av hoten, inte minst för att handelsförbindelserna är anses vara långt viktigare.

– Jag vet under 70-talet, då jag arbetade på Sveriges ambassad i Washington, att vissa nationer i samband med att fredspriset gick till USA:s Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho även hotade med sämre relationer till Sverige, ändå hände ingenting, säger Jan Eliasson, tidigare utrikesminister.

Men det finns också röster som menar att just Nobelpriset är extra känsligt för Kina och att det kan spela roll för relationerna med Norge. För Kina är Nobelpriset en större fråga än bara om kritik av landets styrelseskick. Flera bedömare och internationella medier talar i dag alltmer om den "mani" landet haft för att få ett Nobelpris, hur Kina som världens befolkningsrikaste nation ändå inte fått ett enda Nobelpris till någon som bor i landet.

Julia Lovell, som är författare till boken ”The Politics of Cultural Capital: China’s Quest for a Nobel Prize in Literature”, skriver i The Independet på lördagen under rubriken: ”Peking värderar Nobel så högt, det är därför det gör så ont.”

– Redan efter återinträdet på 80-talet hade landet ett erkänt Nobelkomplex. Peking ser på priset som en OS-medalj, som ett ansikte utåt, en chans att slutligen vinna ett globalt erkännande som en modern världsmakt, säger Julia Lovell.

Om hon har rätt är det inte svårt att tänka sig vilket antiklimax det nu blir för Kina, att när landet äntligen föräras ett Nobelpris till en kinesiska medborgare, så går priset inte till en framgångsrik författare eller vetenskapsman, utan till en statens fiende, en dissident som sitter i fängelse.

I samband med fredagens beslut begränsades internet i Kina kraftigt. Plötsligt gick det inte längre att göra vanliga webbsökningar om fredspriset. Däremot gick det fortfarande under lördagen att hitta nyheten på kinesiska inom Kina samt på vissa bloggar som berättade om nyheten och gav kommentarer, men även här var många sidor borttagna.

劉曉波. Så heter Liu Xiaobo för 1,3 miljarder kineser. Vid en dygnssökning på hans namn hittar DN.se på lördagen över 160.000 träffar, men när vi trycker på många av träffarna kommer till exempel följande kinesiska meddelande upp: 親愛的用戶：看到的內容已被刪除！(”Kära användare: De ser att innehållet har tagits bort!”)

Men censuren är inte heltäckande, utan flera bloggar och mindre betraktelser är ändå öppna för läsning. En berättar om hur några kinesiska medborgare, som redan är kritiska till det styrande kommunistparitet samlats via trådlös länk. De skriver att de inte förstår vad europeerna i Nobelkommittén säger.

– Men vi ropar av glädje när vi hör Liu Xiaobos namn uttalas på europeiska.

Bloggarna i just detta fall är redan demokratiförespråkare och tar till en annan nordisk företeelse för att beskriva vad de hoppas ska hända med Kina. De skriver om det lilla Norge med den lilla norska Nobelkommittén och citerar då den danska sagan om ”kejsarens nya kläder” när de jämför vad som nu skakat om kejsaren av Kina – det stora, rika och allsmäktiga kommunistpartiet i Kina.