Soldater och djupt troende sida vid sida, så ser Lhasa ut 588 dagar efter kravallerna. Gryningen kommer med samma insikt som andra morgnar om att militärerna på gatan inte är lösningen på problemet.
Det var de unga, arbetslösa männen från den tibetanska landsbygden, de som var på jakt efter arbete i Lhasa, som till stor del låg bakom kravallerna den 14 mars i fjol. De plundrade och brände butiker som ägdes av hankineser, den stora majoriteten i Kina. Nitton personer omkom, enligt officiella kinesiska uppgifter. Sedan dess har säkerhetsstyrkor och militär belägrat Lhasa. Soldaterna har blivit fler efter oroligheterna i Xinjiang i somras, särskilt på kvällar och nätter.
Med sköldar i plast förbereder en grupp grönklädda män tjänstgöring vid en korsning. En bil från säkerhetstjänsten står parkerad på gatan upp mot Seraklostret. Däremellan pågår vardagen. Tibetaner spelar biljard i skenet från en utomhuslampa.
Ingen kan tvivla på den kinesiska militärmaktens förmåga att slå ned nya tibetanska demonstrationer. Tvivel råder däremot om huruvida tibetanerna känner djup samhörighet med Kina. De identifierar sig i dag av allt att döma mindre som kineser än på länge.
– Jag känner mig påpassad av militären, men jag behöver inte visa mitt id-kort lika ofta som för ett år sedan, säger en tibetansk man som är anställd vid ett av stadens bryggerier.
I hjärtat, säger han, känner han sig tibetansk. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?
Efter kravallerna har Peking ökat bevakningen och trappat upp propagandan. Tibetaner har kontrollerats extra på hotellen i Peking. Resenärer på flyget till Lhasa genomgår en särskild säkerhetskontroll på flygplatsen. Dalai lama har i statliga medier kallats för ”en sjakal klädd i en buddistmunks kåpa” och anklagats för att ha anstiftat upploppet i Lhasa.
Propagandan har lyckats – på hemmaplan. Så mycket pengar har investerats i Tibet att tibetanerna ”borde vara tacksamma i stället för att starta upplopp”, säger folk på gatan i Peking.
Enorma summor har satsats på modernisering, och klart är att det gamla Tibet före 1950 inte var det paradis som det ibland utmålats som i väst. Det var utfattigt, feodalt och ojämlikt. Utvecklingen har kommit med elförsörjning, vägar, sjukhus, järnväg och vardagliga förbättringar. En odling i moderna växthus på den tibetanska högplatån bidrar till att invånarna numera äter lokalt producerade vattenmeloner och tomater. Tibetanska bönder odlar grönsaker i stället för korn och tjänar 15 gånger mer per skörd.
– När man talade om grönsaker här i trakten före år 2000 menade man potatis, det var vad som fanns, säger projektledaren Zhang Jiming när han visar runt bland växthusen.
I grundskola nummer tre i Xigaze påpekar en ledare för skolväsendet att staden, Tibets näst största, 2008 klarade att leva upp till målet om nioårig obligatorisk skolgång för alla. Under en annan intervju beskriver direktören i Xigazes utvecklingskommitté Zhan Laizhi hur de ekonomiska framstegen ”skett på ett rättvist sätt, tack vare en mycket bra politik från kommunistpartiet”.
Naturligtvis sägs inget, varken i mötesrum eller i statliga medier, om tibetanska munkar och bloggare som fängslats eller försvunnit. Heller inget om den advokatbyrå i Peking som utmanade den officiella förklaringen att Dalai lama låg bakom kravallerna, och som kort senare stängdes av myndigheterna.
Byrån Gongmengs jurister skrev i en rapport att det fanns många orsaker till upploppet: religiösa frågor, arbetslöshet och missnöje över vågen av inflyttade hankineser.
Enligt rapporten – som har censurerats – har propagandan i kinesiska medier skapat rasistiska känslor. Den tidigare beundran över hela Kina för tibetansk kultur har övergått i hat och rädsla. Partiets hårda reaktion har splittrat folkgrupperna, vilket är tvärtemot vad ledningen önskar.
– Vi ville bara bidra med att förbättra situationen genom att ta reda på orsakerna, förklarar Xu Zhiyong i det numera tomma advokatkontoret i Peking.
Kommunistpartiet fortsätter att slå ned oppositionen, men vad sker på längre sikt?
Det räcker knappast med ekonomisk utveckling när partiet fortsätter att blanda sig i religiösa frågor, ringakta Tibets andlige ledare och kasta kritiker i fängelse. I takt med utvecklingen känner sig tibetaner som ett B-lag på arbetsmarknaden i sin egen region.
I ett tehus i Xigaze sitter en kväll en 24-årig tibetan med smeknamnet ”Ali”. Han och hans kompisar är där för att spela kort och i likhet med de ursinniga unga männen i Lhasa i fjol saknar han fast arbete. Drömjobbet är ett jobb vid myndigheterna, men inträdesprovet är svårt.
Sju års grundskola är vad han har bakom sig. En av vännerna har bara fem års skolgång – fortfarande genomsnittet för hur länge en tibetan har utbildat sig.
Jämfört med Lhasa är Xigaze ännu rena småstaden och det tibetanska inslaget är stort, men butikerna i centrum drivs av inflyttade och antalet Sichuanrestauranger ökar snabbt.
När stora byggprojekt tar fart är det inte tibetanerna som får jobb. Eftersom dessa projekt drivs av byggbolag ägda av folk från östra Kina anställer de helst hankineser, förklarar ”Ali”.
Han kan inte hålla med om att livet har blivit bättre i Tibet.
– De rika är rika och de fattiga är fattiga, det är stor skillnad, fastslår han.
De rika är de som gör affärer eller som är chefer på myndigheterna. De fattiga är de andra.
På väggen i tehuset hänger affischer som sett sina bästa dagar. I dunklet berättar en av ”Alis” vänner att han inte vill se ett självständigt Tibet. Han tycker att kommunistpartiet gjort mycket för den ekonomiska utvecklingen.
”Ali” lyssnar. Varje morgon vid sjutiden går han till templet för att be. Nu ser han allvarlig ut och säger att en riktig tibetan är trogen sin religion, går till templet och dricker te med jaksmör. Han vänder sig mot en av kompisarna som sitter med en flaska vid bordet.
– Men han där tror på flaskan i stället, säger han och pekar på vännen som dricker öl. Han jobbar vid myndigheterna, är medlem i kommunistpartiet och representerar framtiden, retas ”Ali”.
Alla skrattar. Jobb på myndighet eller inte, de är alla tibetaner och då kan man tala ur hjärtat.
– Bara för att jag vill ha en bild av Dalai lama på väggen hemma betyder det inte att jag vill ha ett självständigt Tibet, förklarar ”Ali”.
När vi går från tehuset säger han att hankineserna ”inte längre gillar oss tibetaner”. En taxichaufför, med rötterna i sydvästra Kina, tycker tvärtom att det är tibetanerna som hatar honom och hans inflyttade kompisar eftersom de tjänar pengar.
Bråk är det inte tal om. Inte än. Men vänskapen det senaste året har blivit mindre hjärtlig mellan folkgrupperna i Xigaze.
Kan det bero på den hårda propagandan från kommunistpartiet efter kravallerna i Lhasa?
– Nej, fastlår Cidan Jiumei, som är ansvarig för kulturella och religiösa frågor i Xigaze. Någon splittring har centralregeringens politik inte orsakat.
Då har Zhang Lizhong, biträdande chef för Tibets utrikesrelationer, redan förklarat att det är omöjligt att veta hur länge den hårdare bevakningen på Lhasas gator fortsätter. Enligt båda dessa tjänstemän ska inget ändras i Kinas policy i Tibet.
– Det kommer inte att ske att tibetaner tillåts hänga upp porträtt av Dalai lama på väggen, säger Zhang Lizhong.
Så fortsätter vaktavlösningen dygn efter dygn i Lhasa. Soldater på post spanar efter spår av den osynlige men ständigt närvarande laman och genom att synas sänder militärmakten ett budskap om vem som bestämmer.