Men vad händer sedan? Hur tänker kommunistpartiet göra för att skapa det ”harmoniska samhälle” som blivit presidenten Hu Jintaos ledord?

I Kina har funnits ett outtalat kontrakt mellan kommunistpartiet och invånarna: om ni håller er borta från politiken ska vi se till att ni blir rikare.

Från Peking har stora summor investerats i infrastruktur och byggen i Tibet och Xinjiang. Det råder inget tvivel om att båda regionerna genomgått en sällsynt ekonomisk utveckling. Men det ökade välståndet har inte förmått köpa uigurernas gunst.

Dels för att många av dem anser att livet består av mer än ekonomisk utveckling, dels för att de inte anser sig få ta samma del av utvecklingen som de snabbt inflyttade hankineserna. Uigurer känner sig, precis som tibetanerna, marginaliserade på den plats där de tidigare levt i stor majoritet.

Från Xinjiang har Kina pumpat välbehövlig olja och forslat mineraler. Alltför litet har kommit uigurerna till godo, lyder en vanlig uppfattning i den autonoma regionen.
Sedan kommunistpartiet – som förbjuder sina medlemmar att utöva någon religion – mer i detalj börjat lägga sig i hur uigurer praktiserar sin muslimska tro har spänningarna i regionen ökat.

Uiguriska tjänstemän vid lokala myndigheter får inte leva ett traditionellt liv med böner och moskébesök. Imamer tillåts inte lära ut Koranen i privata hem och arabiska får endast läras ut vid särskilda skolor som kontrolleras av staten. Likaså kontrolleras invånarna noggrant under fastemånaden ramadan. Studenter och statliga tjänstemän tvingas äta. Artonårsgräns gäller för att få gå in i moskéer. Och det uiguriska språket får allt mindre plats i skolundervisningen.

Sammantaget har detta, enligt uiguriska exilorganisationer, fött de senaste dagarnas protester, som direkt sägs ha utlösts av att två uigurer dödades i ett upplopp vid en leksaksfabrik i södra Kina.

Kommunistpartiet förnekar att deras politik i Xinjiang har något med oroligheterna att göra. De skyller på uigurledaren Rebiya Kadeer, som lever i USA, liksom de för ett drygt år sedan skyllde upploppen i Tibet på Dalai lama.

Partiet vägrar att se något samband mellan den hårdare policy som partisekreteraren Wang Lequan infört i Xinjiang och protesterna som startade och urartade i söndags. Uigurer, liksom tibetaner, kallas i stället otacksamma. Och Peking pekar på historien. Utan de stora investeringarna vore både Xinjiang och Tibet fortfarande outvecklade och fattiga.
Där står konflikten i dag.

Klart är att en öppen splittring mellan uigurer och hankineser var det sista partiet önskade sig inför 60-årsdagen av folkrepublikens bildande den 1 oktober.
Att konflikten blir fullt synlig bara drygt ett år efter upploppen i Tibet kan säga något om hur den hårdare policyn uppifrån fungerat i praktiken. Säkerhetsstyrkor slår lätt ned även nya demonstrationer, men politiken har misslyckats. Uigurer känner sig knappast mer som kineser i dag än för ett år sedan.

Om meningen är att, som den från G 8-mötet hemflygande presidenten Hu formulerat det, bygga ett harmoniskt samhälle fungerar inte ständigt hårdare tag.