Kirgizistan har ända sedan landet blev självständigt efter Sovjetunionens sammanbrott varit mer västorienterat än sina centralasiatiska grannländer. Man upplåter militärbaser åt såväl USA som Ryssland, vilket är unikt.
– De har varit mer öppna och liberala, säger Lena Jonsson på Utrikespolitiska institutet.
Men det betyder inte att landet varit demokratiskt.
Den kirgiziska människorättsaktivisten Dmitrij Kabak anser att hans land aldrig upplevt riktig frihet, men tack vare stora satsningar på demokratiprojekt med pengar från USA och Europa har landets invånare börjat värdera sina fri- och rättigheter på ett annat sätt.
– Vi jämför oss hellre med Europa eller USA än diktaturer som Uzbekistan eller Turkmenistan, säger Dmitrij Kabak i ett reportage i Sveriges Radio.
Och det finns djupa ekonomiska problem att kritisera. Kirgizistan är ett land som knappt har någon egen produktion. En mycket stor del av inkomsterna är pengar som skickas hem av utflyttade kirgizer, framför allt från Ryssland.
Enligt Kirgizistankännaren och författaren Torgny Hinnemo kan man delvis förklara landets relativa öppenhet just med bristen på resurser. Ledare i grannländerna kan bygga en stark maktbas med olje- och gaspengar, men den möjligheten finns inte i Kirgizistan.
– Det är svårt för en politiker i Kirgizistan att skaffa sig en tillräcklig maktbas. Och när man inte har en enda politisk gruppering som kan dominera får man en större öppenhet, säger Torgny Hinnemo till DN.se.
Kirgizistan har också stora problem med korruption, och landet är kluvet – dels mellan mellan olika klaner, dels mellan nord och syd.
Klanväsendet är fortfarande en betydelsefull samhällsstruktur. Det har bidragit till att de politiska partierna är svagt utvecklade. Politiker har i stället litat på att nå ut via släktband.
Den geografiska klyvningen beror delvis på de väldiga bergsmassiv som löper genom landet och som fram till nyligen var näst intill omöjliga att passera vintertid. Men framför allt beror den på Sovjettidens artificiella gränsdragning mellan Centralasiens folk, som historiskt levt sida vid sida.
Så länge Moskva var överhuvud var gränserna öppna, men med självständigheten blev plötsligt de labyrintliknande gränsdragningarna i den bördiga Ferganadalen ett svårt ekonomiskt bekymmer. Exempelvis satte Uzbekistan upp tullmurar för att inte dras med i Kirgizistans öppning mot väst.
Det är inte mer än fem år sedan den nu utkastade presidenten Kurmanbek Bakijev avsatte den förra ledaren Askar Akajev under den så kallade tulpanrevolutionen, ett maktövertagande den nya ledaren Roza Otunbajeva stödde.
Som Torgny Hinnemo konstaterat har förloppen haft häpnadsväckande likheter. Då liksom nu berodde ledarflykten mer på att säkerhetsstyrkorna inte ställde upp till beskydd än mängden anhängare bakom revolten. Då liksom nu ackompanjerades omstörtningen av plundring, och vid båda tillfällena har de nya ledarna fritagit fängslade uniformerade befälhavare för att ta ansvar för säkerheten i landet.
Det återstår att se om likheterna ska upphöra där och världen inte ska få se ännu en revolt om fem år.
– Jag tror att Kirgizistan har svårt att klara detta på egen hand. Ingen regim kan klara sig som inte kan göra levnadsförhållandena lite lättare, menar Torgny Hinnemo.
Lena Jonsson har stort förtroende för den förra utrikesministern Roza Otunbajeva, som nu satt sig i landets ledning.
– Roza är en klok person, och hon är erfaren när det gäller att balansera mellan stormakterna. Om hon sätter sin prägel på utvecklingen skulle det vara bra.
Men även om upproret bygger på ett grundläggande folkligt missnöje uppfattar Lena Jonsson händelserna som klanbaserade även denna gång.
– Frågan är hur man kan kontrollera de här folkmassorna.