När 42-årige Dmitrij Medvedev på söndag väljs till Rysslands president blir han den förste på posten som har en komplett samling Deep Purple-skivor, den förste som blev vuxen under Gorbatjovs perestrojka och den förste som behärskar "olbanska", de ryska ungdomarnas internetslang.
Till skillnad från sin företrädare Vladimir Putin saknar han helt band till såväl säkerhetstjänsterna KGB och FSB som till armén. Han rör sig, klär sig och uttrycker sig som en finansdirektör i något multinationellt företag. Grova ord och tuffa utspel mot yttre och inre fiender verkar vara honom främmande.
I stället är hans tal kryddade med uttryck som "frihet", "rättsstat" och "Europa" - ord som får det att vattnas i munnen på västerländska bedömare och på den lilla liberala klicken i Moskva.
Men är Medvedev verkligen något nytt? Även om han inte liknar eller låter som Putin är det ju honom han har att tacka för allt.
Vera Smirnova var Dmitrij Medvedevs första lärare. I dag är hon pensionerad, men hon håller kontakten med de flesta av eleverna i den där klassen som var hennes första.
- Man kan se än i dag att hans handstil liknar min. Då tänker jag: det är jag som har lärt honom skriva. Jag är väldigt stolt över det.
Jag träffar Smirnova på skola nummer 305 i Kuptjino, en ytterförort till S:t Petersburg där Medvedev växte upp. Hon tar fram ett av flera signerade porträtt på skolans store son och visar hur han binder ihop D-et i Dmitrij med M-et i Medvedev, precis som hon en gång lärde honom.
Då, i början av 1970-talet, genomlevde Sovjetunionen "stagnationsåren" under Leonid Brezjnev. I Leningrad växte förorter liknande Kuptjino upp som svampar ur jorden - tröstlösa rader av grå sexvåningshus, hoppusslade av likadana färdigproducerade betongbitar. I ett av dessa hus, på Bela Kun-gatan, flyttade professorsparet Anatolij och Julia Medvedev in 1968 med treårige sonen Dmitrij.
De lärare jag talar med i Kuptjino ger alla samma bild av Medvedev: en målmedveten pojke, lite av en plugghäst. Med en engagerad mor som ordnade klassbibliotek och krävde att sonen skulle få extra läxor. Men inte någon ledartyp, inte så som ryssar genom historien har lärt sig att se sina ledare - auktoritära typer som pekar med hela handen.
- Jag har alltid vetat att han skulle gå långt. Kanske inom vetenskap eller affärsliv. Men politik, det tänkte jag aldrig på, säger Smirnova.
Den unge Medvedev var som de flesta av sin generation, en i gänget som åkte in till Nevskij Prospekt och tittade avundsjukt på de utländska turisternas Wranglerjeans och Walkman-bandspelare. Samtidigt är det uppenbart att han tidigt hade bestämt sig för att göra karriär. Efter skolan tog han snabbt en examen i juridik, för att sedan doktorera i rekordfart.
- Han var exemplarisk på något sätt. Andra festade, men han verkade redan förbereda sig för någon högre position, säger Andrej Konstantinov, författare och tidningsägare som studerade vid Leningraduniversitetet samtidigt med Medvedev.
En av Medvedevs juridiklärare hette Anatolij Sobtjak, senare känd som oberoende politiker och mannen bakom Rysslands första demokratiska konstitution. När Sobtjak ställde upp i borgmästarvalet i S:t Petersburg 1991 (staden bytte samtidigt namn) lät han sin stjärnstudent jobba i valkampanjen, och senare också som rådgivare.
Det är delvis från åren med Sobtjak som Medvedevs rykte som "liberal demokrat" härstammar. Men Sobtjak anklagades senare under 90-talet för korruption och lämnade landet. Och den person han lyfte fram som vice borgmästare förknippas numera inte med liberalism: Vladimir Putin.
Det är alltså mer än 15 år sedan Medvedevs och Putins vägar korsades. Vad den råbarkade KGB-översten såg i den 13 år yngre akademikern är oklart, men flera ryska bedömare vittnar om att Medvedev sedan den tiden ser upp till Putin som "en fadersfigur".
Klart är i alla fall att den unge juristen såg till att göra sig nyttig. Enligt Aleksej Muchin, en politisk konsult i Moskva med omfattande kontaktnät, var det Medvedev som räddade Putin från korruptionsåtal i mitten av 90-talet.
- Han lyckades bevisa att pengar som försvunnit ur utländskt bistånd inte hade gett Putin någon personlig vinning, säger Muchin.
Kontakter, tjänster och gentjänster - det har alltid varit grunden för politiska karriärer i Ryssland. Och Putin har sett till att återgälda den tjänst Medvedev gjorde honom i Petersburg. Redan 1999, när han oväntat utnämnts till premiärminister av Boris Jeltsin, ringde han sin unge adept och bad honom komma till Moskva.
Sedan har utnämningarna följt slag i slag: chef för presidentadministrationen, styrelseordförande i energijätten Gazprom, vice premiärminister - och till sist arvtagare till presidentposten.
I rysk politik måste man alltid ha en stödgrupp bakom ryggen, en "klan", för att ta och behålla makten. Putin har främst stött sig på två sådana klaner - säkerhetstjänsten FSB, KGB:s arvtagare, och "Piter-gruppen", den grupp av unga teknokrater från S:t Petersburg som Medvedev hör till.
Problemet för Medvedev själv är att han inte har någon klan.
- Han har ingen egen grupp av anhängare och har inte visat några överdrivna ambitioner. Jag tror det är just därför Putin valde honom som efterträdare, säger Lilija Sjevtsova, forskare vid Carnegie-stiftelsen i Moskva.
Hon påpekar samtidigt att inte heller Putin hade någon egen maktbas när han kom till Kreml. Han var tvungen att till en början lita till "familjen", Jeltsins nära medarbetare, för att sedan gradvis skapa sitt eget lag. Så kan det möjligen bli även för Medvedev.
Ändå kan förstås hans bristande förankring hos "siloviki", Rysslands mäktiga säkerhetstjänst och militär, bli en begränsning - och en garanti för Putin att hans arv inte förslösas. För den gamle presidenten kommer att finnas kvar, först troligen som premiärminister, senare i kulisserna, med fortsatt starkt stöd från alla de före detta spioner och militärer som genomsyrar statsapparat och näringsliv.
De flesta av Rysslands medborgare vill inte ha någon större förändring. Det är därför de med stor majoritet kommer att rösta fram Dmitrij Medvedev på söndag. Och omvärlden gör klokt i att inte vänta sig någon avgörande kursomläggning.
Vad vi kan vänta oss är troligen en betoning på andra frågor. Det är inte uteslutet att Medvedev kommer att driva igenom ekonomiska och juridiska reformer, men knappast några politiska.
Flera bedömare menar att Putin ser sig själv som den historiske ledare som rensade upp efter Jeltsinårens kaos, tog kontroll över staten och gjorde Ryssland till en respekterad spelare på den globala arenan igen. Han lämnar ett dukat bord till sin efterträdare, menar Sergej Markov, en Kremltrogen statsvetare som sitter i parlamentet för Putins stödparti Enade Ryssland.
- Medvedev ska se till att vi blir mindre beroende av råvaror, gas och olja och satsar mer på högteknologi, han ska utrota fattigdomen, få domstolarna att fungera. Han har mycket att göra, säger Markov.
Kanske får vi åtminstone under en tid se en arbetsfördelning där Medvedev agerar vd för AB Ryssland, medan Putin och andra sköter militär, FSB och brännande utrikespolitiska frågor som Kosovo och Iran. Få tror att den nye presidenten kan axla rollen som tuff stormaktsledare.
- Det vore oklokt av Medvedev att kopiera Putins stil. Om han försöker verka macho riskerar han bara att se löjlig ut, säger Fjodor Lukjanov, utrikespolitisk analytiker i Moskva.
I Kuptjino har lågstadieläraren Vera Smirnova sin uppfattning klar.
- För mig är Dmitrij bara ett av mina älskade barn. Jag har aldrig sett honom som någon hårding.