Dagens folkomröstning i Kirgizistan borde ställas in eller åtminstone skjutas upp. Det
menar många utländska bedömare och, inte minst, stora delar av den plågade befolkningen i landets södra delar.
Hundratals hus i Göteborg och Malmö är pyrande askhögar, städerna patrulleras av militär och endast plundrare vågar sig ut nattetid. En miljon skåningar är på flykt – hundratusentals av dem i tältläger i Danmark, medan andra sover i det fria vid Öresundsbron, livrädda för att återvända hem.
Hela folkgrupper saknar id-handlingar, och på riksvägarna tar sig nödhjälpskolonner fram endast med tung militär bevakning.
Läge att hålla folkomröstning i en sådan situation? Knappast.
Ändå sker något motsvarande i dag i Kirgizistan, det fattiga centralasiatiska landet som på drygt två månader genomgått ett blodigt regimskifte och etniska upplopp som kan ha skördat så många som 2 000 dödsoffer.
För premiärminister Roza Otunbajeva och hennes tillfälliga regering var folkomröstningen om en ny konstitution tänkt som första steget i en process som skulle föra landet bort från det korrumperade styret under den störtade presidenten Kurmanbek Bakijev, och mot parlamentarisk demokrati.
Den skulle samtidigt ge legitimitet åt Otunbajevas regering, som ju i praktiken tog makten i en statskupp sedan Bakijev drivits på flykten.
Men de senaste veckornas etniska våldsamheter har vänt upp och ner på spelplanen. De gör för det första att uppemot en sjättedel av befolkningen helt enkelt inte kan rösta – för att de är på flykt, saknar dokument eller för att det inte går att ta sig fram till vallokaler. Men de visar också med all önskvärd tydlighet att regeringen inte har kontroll över landet.
Landets uzbekiska minoritet – som i april till stora delar stödde den nya regimen – har nu vänt sig mot alla kirgisiska myndigheter. De vägrar till och med acceptera kirgisiska läkares vård.
Samtidigt har kirgisiska anhängare till Bakijev – de finns främst i söder – fått blodad tand av upploppen och kan förväntas göra allt för att sabotera omröstningen.
Omvärlden fortsätter att inta en relativt passiv hållning till den kirgisiska krisen. Ryssland vill gärna ha ett avgörande inflytande i den före detta Sovjetrepubliken men drar sig för att skicka militär och ta ansvar för säkerheten på marken.
EU:s särskilda sändebud, fransmannen Pierre Morel, beskrev häromdagen situationen i södra Krigizistan som desperat, med knarksmugglare, militanta islamister och etniskt hat som riskerar att sprida sig till andra länder. Ändå uppmanade han regeringen att genomföra folkomröstningen som planerat eftersom ”en vägkarta tillbaka till demokrati” utgör landets viktigaste behov just nu.Andra bedömare håller inte med och menar i stället att folkomröstningen riskerar att spä på problemen.
Den auktoritet och den sympati Otunbajevas regering hade för några veckor sedan har mer eller mindre raserats redan, och det ”bästa” den kan hoppas få ut av folkomröstningen är en bekräftelse på hur splittrat landet är. Det sämsta är att omröstningen i sig skulle leda till nya våldsutbrott och påskynda Kirgizistans fall ner i en avgrund av kaos och sönderfall.