De senaste två dygnen har den iranske chefsförhandlaren Ali Larijani och EU:s utrikespolitiske företrädare Javier Solana suttit instängda i en villa utanför Berlin för att försöka hitta en möjlig utväg ur det låsta läget.
Medan USA och Europa kräver att Iran stoppar sin urananrikning – som villkor för verkliga förhandlingar – har den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad upprepade gånger sagt man aldrig ger upp sin "rätt till egen nukleär teknologi".
När samtalen avslutades på torsdagseftermiddagen meddelade Solana att man gjort "framsteg", och att överläggningarna kommer att återupptas i nästa vecka. Larijani talade om "positiva slutsatser".
Hur skulle då en atomkompromiss kunna se ut?
Det som enligt flera källor diskuteras är att Iran temporärt, under två eller tre månader, suspenderar sin anrikning. Enligt detta optimistiska scenario skulle det ge ett andrum för att förhandla om det erbjudande som sex länder (USA, Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Tyskland) gav Iran på försommaren som innehåller ett knippe morötter i form av ökad handel och säkerhetsgarantier.
Redan för tre veckor sedan yppade en välplacerad iransk företrädare – Mohammed Javad Larijani, bror till Ali Larijani – i en DN-intervju att "en kompromiss är möjlig och det är tänkbart att vi kan acceptera ett tidsbegränsat stopp" för urananrikningen. Vad Teheran utesluter, underströk han, är ett anrikningsstopp utan tidsgräns.
Därefter har USA-talesmän talat om hoppfulla tecken från Teheran. De senaste uppgifterna om en tidsbegränsad suspension tillbakavisades av en iransk atomenergichef som "totalt grundlösa". Dessa motstridiga signaler kan bero på en spricka i Teheran, mellan en kompromisslöst konservativ grupp kring president Ahmadinejad och en mer pragmatisk som står bakom Irans "högste ledare", ayatolla Ali Khamanei. Det är Khamenei som har det sista ordet i alla avgörande statsangelägenheter och Larijani tar order av honom.
Man kan annars fråga sig vad Solana och Larijani skulle ha att tala om om en diplomatisk förlikning inte låg på bordet? EU-diplomater har beskrivit de pågående samtalen som "sista chansen" till en uppgörelse, innan FN:s säkerhetsråd, som har krävt ett anrikningsstopp, tar till de straffåtgärder mot Iran som främst USA har hotat med.
Att Iran för första gången under den långdragna kärnenergikrisen alls går med på att diskutera ett, visserligen tidsbegränsat, stopp av urananrikningen beror på hotet om FN-sanktioner, menar Mark Fitzpatrick, expert på kärnvapenspridning vid International Institute for Strategic Studies (IISS).
Fitzpatrick, som innan han kom till IISS var ansvarig för ickespridningsfrågor på USA:s utrikesdepartement, ser också detta som ett resultat av en mer nyanserad amerikansk politik gentemot Iran. Washington släppte nyligen sitt krav på omedelbara sanktioner och har accepterat att samtala med Teheran för första gången sedan 1979.
– Iranierna försöker likt matthandlare pressa fram allt bättre bud, och USA har kompromissat hela tiden, säger Fitzpatrick.
Han ser inte en amerikansk militär attack som aktuell.
– Man inser att ett krig vore för äventyrligt, med tanke på USA:s problem i Afghanistan och Irak. Men FN-sanktioner är oundvikliga, även om de inte blir särskilt hårda, eftersom USA kommer att agera på egen hand om inte FN ingriper. Det beror på att president Bush slutar om två år och inte vill lämna problemet olöst. Han kanske bestämmer sig för att attackera Iran, och medlemmarna i säkerhetsrådet kommer att gå med på sanktioner för att undvika krig.
Fitzpatrick tvivlar inte på att Irans mål är att skaffa sig "kärnvapenförmåga", det sista steget innan man har en atombomb. Han är också övertygad om att Iran aldrig kommer ge upp sitt nukleära program, bara gå med på att frysa eller fördröja det.