Sedan söndagen har Kinas västliga provins Xinjiang präglats av oroligheter sedan militär och polis drabbade samman med en uigurisk demonstration. Cirka 140 personer har dött och många hundra har skadats och/eller gripits. DN:s korrespondent Torbjörn Petersson säger att situationen liknar den i Tibet.
- Det är ungefär samma konflikt mellan en minoritet och en inflyttad hankinesisk majoritet. Uigurerna är bara inte lika kända i omvärlden, mycket för att de inte har samma profilerade ledare och överhuvud som tibetanerna har i Dalai Lama. Man kan säga att uigurerna egentligen också har en bild av sig som fredligt demonstrerande, möjligen fram till nu. Det kan handla om ett slags radikalisering av vissa grupper, om det nu är de som ligger bakom det som hänt senast, säger han.
Torbjörn Petersson, som för tillfället inte är i Kina, berättar att inför OS i Peking 2008 rustade landet upp sin så kallade antiterroriststyrka i Xinjiang för att stävja terrorismen, som det uttrycktes. Uigurer fick exempelvis inte heller bo på hotell i Peking av säkerhetsskäl. Enligt uigurerna var det dock bara ett sätt att utöka förtrycket och begränsa deras möjligheter att utöva sin religion och kultur.
- Det påstods från officiellt håll förra året att det förekom jättemånga terroristdåd i Kashgar, Ürümqi och i södra Xinjiang. Samtidigt kom det väldigt få bevis för att sådana dåd skulle ha förekommit, fram till ett par dagar före OS då en bomb sprängdes i Kashgar. Någon bild visades så småningom från förödelsen, men nyheten kom ut lite pö om pö. Den här gången verkar nyhetsförmedlingen inom Kina ha varit något bättre än tidigare. Det kan vara så att man nu faktiskt vill förmedla, åtminstone sin bild, hellre än att tiga.
Vad handlar konflikten om?
- Det är i grunden en etnisk konflikt. Ursprungligen bodde uigurerna i Xinjiang där de var i stor majoritet. Sedan har den kinesiska staten, precis som man gjort på flera andra håll, slussat hankineser till provinsen så att uigurerna numera är i minoritet. Uigurena känner sig dessutom förtryckta - som andra klassens medborgare - att de bland annat inte får utöva sin religion (huvudsakligen sunnitisk islam) som de vill och att de kontrolleras extra noga.
- Uigurerna måste också lära sig kinesiska, både i tal och skrift, men även när man kan språket upplevs det som svårt att få några jobb med någon form av inflytande. Samtidigt försöker faktiskt Kina att få in uigurer i lokala myndigheter, men det känns ändå inte för dem att det görs tillräckligt för att få det självstyre de blivit lovade länge.
Vad vill uigurerna?
- Vissa delar av exilgruppen arbetar fortfarande för att få ett helt självständigt Östturkestan. Andra grupper vill bara få det självstyre som man som sagt har utlovats flera gånger. Ordföranden för World Uyghur Congress, Rebiya Kadeer, ansågs vara en het kandidat till Nobels fredspris för ett par år sedan, men då förde kinesiska nyhetsmedier en smutskastningskampanj mot henne.
Man får intryck av att all rapportering är partisk från endera håll?
- Exakt. Det är mycket svårt att bilda sig en rättvisande uppfattning om vad som händer. Det är två olika sidor med två olika versioner om vad som hänt. Det samma gällde förra årets konflikt i Tibet. Traditionellt sett är den statliga kinesiska nyhetsservicen censurerad – de får uppdrag uppifrån om vad som ska skrivas och inte, och därmed helt i händerna på vad kommunistpartiet vill ska komma ut. Nu vet jag inte om utländska medier har förbjudits att rapportera från Xinjiang.
- Att internet har blockerats säger ganska mycket. Att de är rädda för att oberoende information ska spridas från provinsen till utlandet eller till andra landsdelar med liknande problematik.
Men det är ju omöjligt att stoppa internet.
- Jo, fast Kina har lyckats ganska bra. Stundtals i alla fall. På senare tid har de nog blivit mer rädda. Det har utgått propåer från Peking till olika provinser som man upplever inte förstår internets kraft och dynamik. Att saker kan spridas väldigt snabbt på internet.
Vad händer nu?
- Någon form av åtgärder kan man definitivt vänta sig, men vad är omöjligt att säga. Kina har aldrig låtit någon demonstration pågå i längden. Den längsta var den vid Himmelska fridens torg för 20 år sedan.