En enig kör av västliga ledare har fördömt Rysslands agerande i Georgien. Kommentatorer och bloggare har varit nästan lika eniga om att kriget varit en planerad maktdemonstration från rysk sida.
Samtidigt hävdar Rysslands president Dmitrij Medvedev att detta var ett krig Ryssland inte ville ha, men att landet "inte hade något alternativ".
Ryska medier ger entydigt bilden av ett krig som startades av Georgien, med USA:s goda minne eller rentav aktiva uppmuntran. Den allmänna meningen är att västländernas erkännande av Kosovo tidigare i år gjorde det ryska erkännandet av Abchazien och Sydossetien oundvikligt.
Inte ens någon ur den liberala klicken i de ryska storstäderna - och den är mycket liten - verkar redo att ge Kreml den minsta del av skulden för vad som skett.
Hur kan världsbilden skilja sig så beroende på om man befinner sig i Stockholm, Washington eller Moskva? Är det något med Ryssland vi västerlänningar inte förstår? Svaret har åtminstone delvis att göra med geografi och historia.
Tanken att Ryssland behöver en "buffert" mot utländska inkräktare är mycket gammal. Det ryska kärnområdet är platt, tättbefolkat och nästan omöjligt att försvara. Här har främmande arméer svept in gång på gång under historien - från 1200-talets mongoler till Karl XII, Napoleon och Hitler.
Under 1900-talet förverkligades bufferten i form av de fjorton Sovjetrepubliker som omgav Ryssland. Att Gorbatjov och Jeltsin lät dessa länder bli självständiga i början av 90-talet innebar inte att Ryssland gav upp tanken på en säkerhetszon. De döptes genast av medierna till "det nära utlandet", en antydan om att de egentligen inte var något riktigt utland.
Under det kalla kriget fanns en skarp ideologisk motsättning mellan det kommunistiska öst och det kapitalistiska väst. Den är borta nu. Men kvar finns de motsättningar som handlar om kontroll över landmassor och kommunikationsvägar - det som brukar kallas geopolitik.
Detta står klart för alla efter den 8 augusti. Men i Ryssland har man aldrig riktigt upphört att se världspolitiken som ett spel, där den enes framflyttningar är den andres nederlag.
Västländernas - och särskilt USA:s - agerande ses nästan alltid i detta perspektiv, som försök att kapa åt sig inflytande och resurser på Rysslands bekostnad.
Det gäller allt från stödet till "färgrevolutionerna" i Ukraina och Georgien till erkännandet av Kosovo mot Moskvas uttryckliga vilja.
Samma dag som Kosovo förklarade sin självständighet befann jag mig i Moskva hos dumaledamoten Sergej Markov. Jag frågade honom om han trodde att Dmitrij Medvedev skulle bli en lika tuff utrikespolitisk aktör som Vladimir Putin.
- Putin är absolut inte tuff. Det är något som västmedierna har kokat ihop. Han är svag och moderat, svarade Markov upprört.
Hans poäng var att Putin inte hade gjort något konkret mot det han såg som västliga attacker mot Ryssland, bara pratat.
För Markov och miljontals av hans landsmän var bombningarna av Gori och Medvedevs erkännande av två nya ministater ett fullkomligt logiskt svar på åratal av västliga provokationer.