Tbilisi.
2008 års krig mot Ryssland kastar fortfarande sin skugga över Georgien. Konflikten och dess följder diskuteras överallt – i parlamentet, i medierna och hemma vid köksborden.
De snörräta raderna med små vita hus syns utmed motorvägen öster om Tbilisi. Det är flyktingbyarna, de torftiga boningar som slagits upp för dem som tvingats lämna sina hem i Sydossetien och Abchazien.
Av Georgiens 4,3 miljoner invånare är 246 000 internflyktingar från de två krigen om utbrytarregionerna, först 1992–93, sedan 2008. Översatt till svenska förhållanden är det som ett helt Göteborg av rotlösa människor.
Ändå är flyktingarna bara det mest påtagliga spåret av kriget. Konflikten med Ryssland präglar såväl politiken som vardagen för vanliga georgier.
En het fråga just nu är hur och om lilla Georgien ska kunna stoppa stora Rysslands inträde i Världshandelsorganisationen, WHO. En annan är om, och i så fall när, västalliansen Nato ska släppa in Georgien som medlem.
Inga georgiska partier är beredda att se Abchazien och Sydossetien som förlorade områden. Men vissa är ändå mindre antiryska än president Micheil Saakasjvili och hans styrande parti Nationella rörelsen.
Häromdagen bildade den splittrade oppositionen ännu ett parti. Georgiska partiet, som det kallar sig, vill normalisera förhållandet till Ryssland och ser inte Natomedlemskap som nödvändigt.
Vanligen stämplas sådana utspel som landsförräderi av de dominerande regeringstrogna medierna.
I våras sände georgisk tv ett fejkat nyhetsinslag – enligt vissa med presidentens goda minne – där ryska trupper åter sades anfalla landet. Förutom att det halvt skrämde livet ur folk tjänade det syftet att peka ut vissa politiker som Kremls marionetter: två ledande politiker som besökt Moskva presenterades som landets nya ledare i fejkinslaget.
De flesta vanliga georgier jag möter här säger att de inte har något emot ryssar, att konflikten bara är politik. Ändå träffar jag få som ifrågasätter den officiella bilden av hur kriget startade. Georgien och Saakasjvili hävdar ju – till skillnad från exempelvis EU:s officiella rapport om kriget – att Ryssland inledde krigshandlingarna i augusti 2008.
– Kriget var inte Misjas fel. Vår president använder alltid fredliga medel, säger en man jag träffar i Tbilisi. Sedan ägnar han tio minuter åt att prisa Rysslands folk och kultur.