När de första videobilderna och vittnesmålen från de 33 gruvarbetarnas skyddsrum 688 meter under jord nådde världens medier för en dryg månad sedan, talades det mycket om gemensamma möten och beslut, tolerans för olikheter och samarbete för det gemensammas bästa.

Arbetarna gav intryck av att vara en närmast fläckfri demokratisk enhet, där individerna var solidariska och ansvarstagande.

Men den bilden – som förefaller ha varit medvetet frammanad av myndigheterna, möjligen som ett sätt att skydda arbetarna – har de senaste dagarna fått nyanseras något.

I helgen läckte uppgifter ut om en konflikt som uppstod kort efter att arbetarna återfått kontakten med jordytan. Fem av de 33 männen var tidigare anställda av ett annat, mindre företag än de övriga, och de utmanade arbetspassets ledare, topografen Luis Urzúa.

De fem dissidenterna förklarade att de inte tänkte sitta med korslagda armar i väntan på räddning.

Det var bara sedan chefen för deras företag beordrat dem per radio att stå tillbaka som de gick med på att sluta upp med försöken att ta sig ut ur gruvan på egen hand.

De senaste dagarna har en ny konflikt uppstått om vilken ordning som arbetarna ska lämna gruvan. Gruvarbetarna hade tidigare kommit överens om en turordning, men nu har den kastats över ända av myndigheternas egna planer.

Landets hälsominister sa häromdagen att flera av arbetarna har erbjudit sig att bli siste man ur gruvan. Av solidaritet med de övriga, påstod han.

Men enligt den brittiska tidningen The Guardians utsände handlar dispyten delvis lika mycket om att den som lämnar gruvan som siste man troligen hamnar i Guinness rekordbok som den som varit instängd i en gruva längst tid.