Består dödsoffren i regionen Xinjiangs segregerade huvudstad Ürümqi av mestadels oskyldiga butiksägare med kinesiskt utseende utsatta för den turkspråkiga minoritetens vrede? Eller består flertalet dödade av uigurer som föll offer då kinesiska säkerhetsstyrkor hårdhänt slog ned protester som startade fredligt?
Frågan hängde i luften dagen efter att den oljerika provinsen hade drabbats av ett folkligt uppror som gavs ovanligt stort utrymme i statliga kinesiska medier, samtidigt som internettrafiken blockerades och samtal på mobiltelefoner stoppades.
Vad som nu inträffat ser ut som en parallell till vad som hände i Tibet i mars i fjol. Då gick unga tibetaner beväpnade med bland annat knivar till angrepp mot hankineser, innan kinesiska säkerhetsstyrkor slog tillbaka och slog en järnring runt en fjärdedel av Kinas yta för att slippa utländska vittnen.
Då som nu anklagar den kinesiska ledningen en person för att ligga bakom upproret. Och liksom förra året handlar konflikten i botten om hur minoriteter känner sig kränkta i sina religiösa och kulturella rättigheter.
Den snabba inflyttningen av etniska kineser har på kort tid förändrat provinshuvudstäderna Lhasa och Ürümqi. Både tibetaner och uigurer har förvandlats till andra klassens medborgare och befinner sig sedan en tid i minoritet i dessa städer. De står sig slätt på arbetsmarknaden med sin lägre utbildning. Och kan sällan skriva kinesiska, som är ett villkor för jobb på högre nivå.
De saknar också det sparkapital och den kunskap som hankineser har och som de för med sig när de flyttar in.
Skillnaden är att konflikten i Tibet är så mycket mer känd i omvärlden än situationen i Xinjiang. Den andlige ledaren Dalai lama är världskänd medan den uiguriska affärskvinnan Rebiya Kadeer – numera boende i USA efter ett avtjänat fängelsestraff i Kina – inte fått samma uppmärksamhet internationellt.
Rebiya Kadeer, som leder den uiguriska världskongressen, anklagas i kinesiska medier för att ha anstiftat oroligheterna via internet. Sedan länge pekas hon, liksom Dalai lama, ut som en ledare som söker självständighet för sitt folk.
Exiluiguriska grupper förnekar att protesterna var planerade, och menar att de i stället är följden av ett allt hårdare förtryck från Peking.
På 1990-talet förekom flera bombdåd i Xinjiang. Därefter trappade Kina upp bevakningen.
Inför OS höjdes beredskapen ytterligare och i fjol greps ett 80-tal personer i Xinjiang som stämplades som terrorister.
”Här i norra Xinjiang är det lugnt sedan tio år”, beskrev en uigurisk affärsman när vi träffades i Kashgar för ett år sedan. “Kineserna har utvecklat ekonomin, men upptrappningen av säkerhetsstyrkor har gjort att vi känner oss mer och mer trakasserade. Det kan leda till att nya grupper bildas som tar till våld.”
Någon vecka senare detonerade en sprängladdning i Kashgar som uppgavs ha dödat 17 poliser under morgongymnastik. Två uigurer dömdes till döden och avrättades.
Konflikten har länge legat pyrande under ytan. Kina önskar att blanda upp folkgrupperna i Xinjiang för att göra området mer kinesiskt, men trots inflyttningen är det tydligt att invånarna ofta lever segregerade. I de rika affärskvarteren i centrum av Ürümqi syns nästan endast hankineser. I kvarteren kring marknaden Erdaoqiao, där protesterna startade i söndags, lever uigurer.
Kravallerna lär förstärka känslan av grupptillhörighet och visar hur litet som krävs för att tända en gnista som tar fyr.