Landskapet i östra Kongos Kivuprovinser är hjärtskärande vackert. Vad som på avstånd ser ut som böljande gröna kullar blir till ståtliga berg som reser sig mot molnen när bilen börjar sin mödosamma klättring uppför lervägarna. Det intensivt gröna gräs som klär sluttningarna hålls kort av betande boskap.
Detta område har under 15 års tid varit centrum för en blodig mineralhandel som finansierat den mest dödliga konflikten i världen sedan 1945.
Här, vid byn Rubaya i Masisidistriktet, har bäckar med brunfärgat vatten skurit sig ned genom berggrunden och blottlagt mineraler som blivit hårdvaluta i IT-eran.
– Vad ska ni där och göra? Det finns inget att se, gruvorna har varit stängda i månader nu så det finns ingen poäng med att gå upp dit.
Vi befinner oss i gruvministeriets sista utpost – ett kontor med stampat jordgolv och tak av korrugerad plåt. Tjänstemannen som nagelfar våra handlingar är på jakt efter en felaktighet, enligt en strategi som innebär att varje statsanställd tjänsteman uppmanas att söka sin inkomst genom sitt ämbete, det vill säga inkassera sin lön genom korruption.
Snart hittar han luckan. Ingenstans står vilken gruva vi vill besöka. Därför kan han inte släppa förbi oss utan att inkassera en ”avgift”, och lämnar rummet för att ringa till regionkontoret i Goma.
Rubaya, en by på ett par tusen invånare, har två gruvor. En för coltan, som används i de flesta kretskort, och en för mangan som används vid framställning av rostfritt stål.
I Kongo finns gigantiska mineraltillgångar. Landets totala reserv har värderats till svindlande 24 000 miljarder dollar (nära 50 gånger Sveriges BNP).
Men resurserna har än så länge varit en förbannelse för det konflikthärjade landet. Inbördeskriget som började 1996 har komplicerade orsaker, men har till stor del finansierats av intäkter från gruvorna.
Det försökte USA få bukt med för två år sedan med en ny finanslagstiftning i den stora krisens kölvatten. Här i Kongo kallas den kort och gott för Lag Obama. Alla känner till den, även om de för Kongo aktuella paragraferna inte börjat gälla ännu.
Lagen går ut på att företag som använder dessa mineraler måste ”säkerställa i största möjliga mån” att handeln inte gynnar milisgrupper i Kongo. I väntan på tydligare direktiv har elektronikbranschen valt att inte handla med kongolesiska mineraler vilket har stoppat näringen – på papperet. I verkligheten har mineralerna i stället tagit andra vägar.
En man i trasig täckjacka och flipflopsandaler gör entré och slänger upp en säck med coltangrus på skrivbordet. En lägre tjänsteman viftar med handen åt en kollega.
– Wewe, lete bangi!
Mannen går in i ett angränsande rum och återvänder med en säck bangi – swahili för marijuana. Transaktionen avklaras utan att någon tar notis om en journalist som vittne.
Så småningom fastställs vår ”avgift” till 100 dollar och vi tillåts fortsätta uppför berget.
Vägen till gruvan är en smal stig som delvis spolats bort av regnet. De delar som är kvar är direkt livsfarliga att beträda under regnperioden. Lersjoken glider under fötterna och ravinerna nedanför tycks avgrundsdjupa. En ständig ström av människor vandrar ned mot byn med säckar på huvudena, till synes oberörda av faran.
Säckarna, med coltan och mangan, ska förädlas och sändas till Asiens teknikfabriker och så småningom nå världens elektronikbutiker.
Där uppe, bland molnen, ligger dagbrotten som officiellt är stängda. Men det råder full aktivitet. Ett femtiotal arbetare skyfflar bort gråvitt grus från kullarna. Ibland kollapsar bergväggarna med dödliga konsekvenser.
– Lag Obama gör att vi jobbar lika mycket som tidigare men får bara en bråkdel så mycket betalt. Det är inte lika många som köper av oss längre, säger Bosisi, en av arbetarna.
Yngst i skaran är Sadiki, en 15-årig pojke som bär en säck som motsvarar nästan halva hans kroppsvikt på huvudet. Sadiki har ingen familj utan försörjer bara sig själv.
– Hur ska jag klara mig om jag inte får betalt för ansträngningarna? Jag bryr mig inte om våra arbetsförhållanden. Jag vill ha bättre betalt, säger han. I dag får han sju dollar för runt tio timmars slit.
Vid nyår släppte FN en rapport om gruvnäringen i Kongo. Där konstateras att ”Lag Obama” fått både negativa och positiva konsekvenser, redan innan lagen trätt i kraft. Å ena sidan har största delen av mineralproduktionen i Kongo flyttat till fredligare områden, som Katangaprovinsen i söder. Å andra sidan har de sociala effekterna blivit påtagliga i det krigshärjade östra Kongo. Arbetare som Bosisi och Sadiki tjänar mindre och utnyttjas av ljusskygga smugglare.
I staden Goma tre timmars bilresa österut susar flygplan efter flygplan ned mot landningsbanan som delvis förstördes av ett vulkanutbrott för tio år sedan.
Runt 30 plan om dagen bär på vardera runt fyra ton mineralgrus från gruvorna i inlandet. Det blir 120 ton per dag. Vart tar det vägen? Enligt FN-rapporten gynnas mäktiga ledare i östra Kongo som kontrollerar smugglingsrutterna mot Rwanda och Uganda i öster.
– Vi har arbetat i flera år för att städa upp i branschen, säger John Kanyoni, ordförande i föreningen för mineralhandlare i Goma. Men sedan Lag Obama blev känd här har den legala gruvbranschen stagnerat. Nu växer i stället affärerna för smugglarna.
Han efterlyser ett samarbete mellan USA och OECD. Kanske blir det verklighet snart. USA skulle i januari gå ut med riktlinjer för elektronikbranschen men just nu har Lag Obama skjutits på framtiden. Även FN kräver nu att USA publicerar sina riktlinjer så att ärliga bolag kan börja handla med östra Kongo på nytt.
Kanyoni säger att situationen börjar bli smått desperat.
– Visst, gruvnäringen i Kongo kan bidra till människorättsbrott. Och det förekommer barnarbete. Men du kan också se näringen som ett lokomotiv som drar hela provinsen. Vi talar om tusentals jobb, 40 procent av provinsens skatteintäkter och ett enormt inflöde av dollar i den lokala ekonomin, säger han.
I hans nyckelknippa hänger en amulett som pryds av Barack Obama, men just nu står USA:s president lågt i kurs.
– Jag har den kvar för att han har visat att en afrikan kan bli världens mäktigaste man. Men än så länge har han inte gjort mycket positivt för Afrika.