Tidigare hade den palestinske presidenten Mahmud Abbas återvalts som partiordförande.
Både till form och innehåll var den första Fatahkongressen sedan 1989 en skarp kontrast till tidigare möten. Förr anlände delegater med patronbälten om livet, laddade automatkarbiner slängda om axeln och med munnen full av revolutionsparoller.
I Betlehem var den västerländska kostymen den dominerande uniformen. Den svarta kaffiyan, nationalsymbolen, bars som diskret halsduk. Det var inte lottlösa krigare som kom för att planera kamp, utan besuttna politiker som kom för att avstyra bråk och strid.
Å ena sidan sitter president Mahmud Abbas och hans snillrike premiärminister Salam Fayad säkrare i sadeln än någonsin. De nya USA-tränade palestinska styrkorna kontrollerar allt större delar av Västbanken. Islamiströrelsen Hamas är inte krossad, men illa tilltygad och gör knappt några försök längre att skicka självmordsbombare in i Israel.
Trots hinder, trakasserier och inskränkningar har den palestinska ekonomin börjat växa igen. Efter åtta magra år har en växande andel palestinier fått något att förlora. Den som färdas regelbundet på Västbanken ser det avspeglat i handelsbodarnas sortiment: inte bara ris, bönor, tändstickor och margarin, utan glass, snacks, läsk och godis i varierat sortiment också i de minsta samhällen. Konsumenterna av denna beskedliga lyx prisar gärna premiärminister Fayad.
Å andra sidan kan samma personer i samma andetag förbanna Fatah, den rörelse vars bravader och vars ledare en gång etablerade deras nationella medvetande.
Det är stört omöjligt att hitta en ”vanlig” människa – en som inte är partimedlem – med ett gott ord till övers för partiet. Samarbetet med Israels säkerhetstjänster och med USA, och det brutala förtrycket av Hamas anses långt mindre graverande än korruptionen.
De kanske mest misstrodda av alla ledare är Ahmad Qurei – ”Abu Ala” – och Muhammad Dahlan som spelade huvudroller under fredsprocessen på nittiotalet och som nu förknippas med maktmissbruk och skumrask. Men där upphör likheterna.
Abu Ala, bördig från Jerusalemförorten Abu Dis, är en stillsam affärsman, en av förre presidenten Yassir Arafats medhjälpare från exilen. Dahlan, från flyktinglägret i Khan Yunis i Gazaremsan, är motståndsman och krigare, med många år i israeliska fängelser bakom sig.
Dahlan och hans falang infödda ledare avskyr exilbyråkraterna. År 2003 tvingade de Arafat att utnämna Abbas till premiärminister och inleda ”reformer” – reformer som Arafat sedan skojade bort. Men Dahlans tal till kongressen avbröts ideligen av häcklare. Man förlåter honom inte att han, trots rejäla injektioner egyptiska och jordanska vapen, tappade Gaza till Hamas för två år sedan.
Nu lever han i Ramallah och har lierat sig med den i Israel fängslade Marwan Barghuti, en av få Fatahledare som fortfarande åtnjuter ett brett folkligt stöd. Dahlan är fortfarande ett rött skynke för Hamas ledning. Häromdagen, då hans brorson gifte sig i Gaza, sårade en bomb 60 personer.
Abu Ala lyckades i sista stund peta in 700 nya delegater, som sedan röstade enligt ”gamlingarnas” direktiv. Denna kupp, jämte de ledsamma historier som är i svang om hur Abu Alas företag sålt cement till det israeliska murbygget på Västbanken, har inte gjort den förre premiärministern mer folkkär.
Det finns nya ofördärvade krafter inom Fatah, men de kommer inte fram utan att liera sig med ”fossilerna”. Det kuriösa läget har nu uppstått att både Hamas i Gaza och Fatah på Västbanken har solid kontroll, men till varje pris vill undvika val.