Den bild som framträder i rysk tv och i demonstrationer till stöd för Putin är en helt annan. Där är han mannen som räddade Ryssland, kraftkarlen som tog saken i egna händer när det såg som mörkast ut, som vågade stå upp mot illasinnade utlänningar.
Alternativet till Putin, i många ryssars ögon, är inte kommunisten Gennadij Ziuganov eller någon annan av hans chanslösa motkandidater, det är snarare Kaos och Utlandet. Kaos som i 90-talets laglöshet, ekonomiska misär och parlamentariska käbbel. Utlandet som i amerikanska agenter som i smyg regisserar en ny rysk revolution.
Vladimir Putin är en typisk produkt av Sovjetsystemet. Det säger han själv i ”Samtal med Putin”, en intervjubok från år 2000 som fortfarande i stort sett är den enda källan till information om hans förflutna.
Med det menar han inte att han någonsin har varit övertygad kommunist. Han säger det som förklaring till att han redan som barn satte sig i sinnet att bli KGB-agent.
– Det som fascinerade mig var hur en man kunde uppnå saker som hela arméer inte kunde. En spion kunde ensam avgöra tusentals människors öde.
Att han skulle komma att påverka betydligt fler än så visste han inte när han växte upp i 50- och 60-talets Leningrad. Familjen bodde under mycket torftiga förhållanden i en lägenhet som delades med flera andra hushåll. Den saknade varmvatten och trappan var full av råttor.
Ur den tillrättalagda versionen av Putins uppväxt framträder bilden av en ung man som vet vad han vill. Han försvarar sina föräldrar när det blir bråk med grannarna i köket, han skaffar höga betyg när han behöver det, han kliver in på KGB-kontoret redan som tonåring och ber om jobb.
Samtidigt vill han också porträttera sig som något av en ligist, en som tar till våld utan tvekan vid minsta provokation. Slagsmålen slutar alltid med att motståndarna ligger utslagna på marken. Han tränade den sovjetiska kampsporten sambo och sedan med framgång judo – en gång blev han Leningradmästare i sin viktklass. I en historia förklarar han hur en judodomare ”felaktigt” dömer bort honom i en match mot världsmästaren Kulenin.
Relativt sent, vid 30 års ålder, gifte han sig med flygvärdinnan Ljudmila. Putin fick sitt drömjobb i KGB och tillbringade några år på 80-talet som spion i det sönderfallande DDR, där hans två döttrar föddes. Sedan hamnade han i Leningrad som den liberale borgmästaren Anatolij Sobtjaks andreman. Därefter i Boris Jeltsins Kreml.
Men från den senare karriären får vi mest spridda anekdoter. Det är uppväxten och barndomen som betonas.
När intervjuboken kom ut skulle den relativt okände Putin just väljas till president för första gången. Då passade bilden av ”den målmedvetne busen” bra. En vanlig, fattig kille som jobbat sig upp på ren viljestyrka. Och samtidigt lite farlig.
Men längtan efter en stark ledare räcker inte som förklaring till att Putin går hem i de ryska stugorna. För han måste fortfarande – till oppositionens frustration – betraktas som Rysslands i särklass populäraste politiker.
Jag tror det till viss del har att göra med Rysslands historia och geografi. Ett land av så enorma mått, och med en så dramatisk historia, har en tendens att se sig självt som inte bara ett i mängden. Snarare som en egen civilisation.
I århundraden har ryssarna definierat sig själva i relation till Västeuropa – och oftast stannat för att Ryssland är något annorlunda, mer svårgripbart och mystiskt än det rationella och fyrkantiga väst.
Förre BBC-journalisten Angus Roxburgh, som just kommit ut med en bok om Putin, menar att vi i väst ofta har missuppfattat Ryssland.
– Ryssarna ser sig själva som en stor nation. Det var fel av oss på 90-talet att behandla landet som en liten version av Amerika. Det var väldigt nedlåtande, säger han.
Putin blir inte sällan rasande över västländernas politik. Det gäller till exempel löftet om framtida Natomedlemskap till Ukraina och Georgien, USA:s planerade missilsköld i Europa och Storbritanniens beslut att ge asyl åt fientligt inställda oligarker. För honom är sådant nästan personliga förolämpningar.
I sitt reflexmässiga motstånd mot västvärlden slår Putin an en sträng hos många av sina landsmän, som inte vill att utbölingar ska komma och säga åt dem hur saker och ting ska göras.
Därför görs nu stora ansträngningar att framställa proteströrelsens ledare som Washingtons betalda marionetter. Och vissa, som USA:s nye Rysslandsambassadör Michael McFaul, spelar Putinlägret i händerna. Redan på sin andra dag i Moskva mötte han delar av oppositionen på ambassaden, något som resulterade i en tv-dokumentär med titeln ”Utlandet hjälper dem”.
Angus Roxburgh, som även har arbetat som pr-konsult åt den ryska regeringen, påpekar dock att många har glömt bort hur vänligt inställd till omvärlden Putin var under sin första tid som president.
– På den tiden var han genuint intresserad av ett partnerskap med väst. Han menade det faktiskt.
Men annat kom emellan: mord på journalister, gisslantagningar som slutade i blodbad, en långsam nedmontering av demokratiska institutioner och ett krig i Georgien.
”En grupp FSB-agenter som har beordrats att nästla sig in i regeringen har nu slutfört första delen av sitt uppdrag.”
Så sade Putin på en fest för sina gamla kolleger i säkerhetstjänsten, som döpts om från KGB till FSB, i slutet av december 1999. Han var då Rysslands premiärminister och skulle en vecka senare bli tillförordnad president när Boris Jeltsin oväntat avgick.
Publiken skrattade, men ”skämtet” skulle snart visa sig kusligt verklighetsförankrat.
Det auktoritära system Putin har byggt upp vilar på flera ben. Ett av de viktigaste är just att ”siloviki”, personer med bakgrund i säkerhetstjänsten, armén och polisen, har fått kraftigt ökad makt.
Sociologen Olga Krysjtanovskaja har beräknat att 55 procent av den ryska makteliten bestod av ”siloviki” vid slutet av Putins andra presidentperiod. Det gäller både politik, byråkrati och näringsliv. Sannolikt är det en bedömning i underkant, eftersom Krysjtanovskaja själv är medlem av Putins stödparti Enade Ryssland.
Själv skäms Putin inte för sin bakgrund inom KGB, och han har sagt att ”det inte finns något sådant som en före detta tjekist” – ett ord för en officer inom den sovjetiska säkerhetstjänsten.
Han använder också ofta grova uttryck som påminner folk om denna bakgrund. När han 1999 ville ”dränka terroristerna i uthuset” eller när han en gång hotade en kritisk fransk journalist med att låta omskära honom, då var det den farlige Putin som visade upp sig. Sådana utfall väcker skandal utomlands men är inte nödvändigtvis impopulära på hemmaplan.
Värre är korruptionen, som Putin länge kunde skylla på 90-talets rövarbaroner och Jeltsins inkompetenta styre. Efter hans 12 år vid makten börjar allt fler ryssar dra slutsatsen att mutkulturen är en del av Putins system. Det är just detta som har lockat ut hundratusentals till protestmöten mitt i smällkalla vintern.
Korruptionen är ett hinder för Rysslands ekonomiska utveckling och en plåga för vanliga ryssar som tvingas betala för sjukvård, förskola och annat som egentligen är gratis. Många har nu kommit till åsikten att inte bara småbyråkrater är korrupta, utan att hela samhällsstrukturen är rutten, ändå upp i toppen.
Och faktum är att många av de före detta KGB-män som upphöjts under Putin har blivit ofantligt rika. Det gäller också flera av hans gamla judokompisar från S:t Petersburg och ett sommarstugekooperativ som han var medlem i på 90-talet – till exempel vännen Gennadij Timtjenko som blivit mångmiljardär på oljehandel, och bröderna Rotenberg, hans tidigare judotränare, som tjänat miljardbelopp på att bygga gasledningar.
Har Putin själv berikat sig under åren vid makten? Det finns det inga bevis på, även om han ständigt bär schweiziska armbandsur värda långt mer än hans blygsamma årslön.
Så här säger William Browder, en amerikansk investmentbankir som var verksam i Ryssland under 13 år:
– Självklart har han blivit stormrik. Problemet för Putin är att han inte kan äga något i sitt eget namn. Därför finns inga bevis, sådana dokument skulle kunna användas i utpressningssyfte. Det enda sättet för honom att behålla sina tillgångar är att stanna kvar vid makten.
”Kaos eller Putin” är rubriken på en broschyr som alla chefsläkare i staden Voronezj nyligen fick i uppdrag att dela ut till sina anställda. Målet, skriver hälsovårdsmyndigheterna, är att personalen kollektivt ska fatta beslut om att stödja premiärministern i presidentvalet.
Som kampanjmetod är det ganska orent, men broschyrens titel innehåller för många huvudargumentet för att ännu en gång rösta på Putin: alternativet är okänt och kanske obehagligt, som det eländiga 90-talet.
Många, även bland dem som avskyr Putin, håller med om att en övergång till ett nytt styre skulle kunna bli kaotisk och i värsta fall våldsam. Så kan det bli i ett system som i så hög grad hänger på en enda man.
– Om Putin skulle dö kan det leda till total katastrof. Klaner inom eliten skulle slåss mot varandra till sista blodsdroppen, säger statsvetaren Nikolaj Petrov vid Carnegiestiftelsen i Moskva.
Själv gillar Putin att jämföra sig med Pjotr Stolypin, tsar Nikolaus II:s premiärminister under 1900-talets början. Han var en stor reformator men samtidigt kompromisslös mot dem som hotade självhärskardömet: under hans tid hängdes över 3 000 misstänkta terrorister efter summariska rättegångar.
Stolypin hamnade 2008 på tredje plats i en stor tv-omröstning om den störste ryssen genom tiderna, alldeles före Josef Stalin. Säkert hoppas den före detta och blivande presidenten få ett liknande eftermäle – en man med hårda nypor som förändrade sitt land till det bättre. Men en allt större del av ryssarna ser honom inte på det sättet.
Vladimir Putins politiska framtid hänger inte på valet om en vecka, den hänger på vart protesterna tar vägen – och på hur han hanterar dem. Växer de och möts med våld kan det sluta med förskräckelse.
Den kompromisslöse Stolypin mördades 1911 av en radikal aktivist. På Putins order håller nu en staty av den gamle statsmannen på att resas framför den ryska regeringsbyggnaden Vita huset.