”Lewo” ropar vår ciceron till mig från baksätet och vi svänger till vänster. Mannen i baksätet, Thomas Lottko, leder stadens naturskyddsförening. Han har just berättat att den har 220 medlemmar och sju ”galningar” som är aktiva. På frågan vad som är det största lokala problemet svarar han ”nedskräpningen i skog och mark”.
Det förvånar eftersom vi befinner oss i staden Belchatów och är på väg ut till kolkraftverket Elektrownia.
– Det har blivit mycket bättre, utsläppen har minskat, säger Thomas Lottko.
Han har onekligen rätt, delvis. Från 1994 till 2007 minskade exempelvis svavelutsläppen från 293 000 till 93 000 ton.
Problemet nu är att Elektrownia Belchatów står för Europas största enskilda koldioxidutsläpp, hela 30 miljoner ton av den farliga växthusgasen hamnar årligen i atmosfären. Nästan hälften av alla Sveriges utsläpp.
Elektrownia har därför en given plats på Världsnaturfondens lista ”dirty thirty” – rankningen över Europas 30 klimatfientligaste kraftverk.
Det finns i och för sig större klimatbovar. Två grekiska kraftverk toppar listan om man sätter utsläppen i relation till elproduktionen.
Räknat i koldioxid per kilowatttimme är Belchatów nummer tretton på den smutsiga listan.
Två Vattenfallägda kraftverk i östra Tyskland ligger på femte respektive elfte plats.
Thomas Lottko kom till Belchatów som tonåring i slutet av 70-talet. Hans far var med och byggde kraftverket, det gigantiska fyndet av brunkol i Szczerców-dalen hade geologerna gjort redan 1960.
Småstaden Belchatóws befolkning mer än fördubblades, kolet kallas Polens svarta guld.
Vi åker igenom det påfallande välmående samhället Kleszczów, längs landsvägen byggs nya, stora villor i rött tegel, och vi följer skyltningen till utsiktsterrassen – här har tusentals turister häpnat.
Brunkolsgruvan, ett gigantiskt månlandskap, breder ut sig för våra fötter. Nere i dagbrottet ser lastbilarna ut som leksaksbilar. På andra sidan ligger kraftverket Elektrownia, vit rök och kondens väller ut ur skorstenar och kyltorn. Ett svagt surrande är det enda som hörs, det kommer antagligen från banden som forslar kolet till kraftverket.
Thomas Lottko räknar upp namnen på de tre byar som fått ge plats för den milsvida gruvan.
Brunkolets fördel är att det i allmänhet ligger nära markytan, annars är det blött och eländigt, energivärdet är lågt, vid förbränningen frigörs förhållandevis stora mängder koldioxid.
Sverige har älvar, Polen har kol. Brytningen av såväl sten- som brunkol placerar Polen bland världens tio största producenter. 94 procent av den polska elen kommer från kolet.
– Vi behöver elektriciteten, konstaterar Thomas Lottko.
Elektrownia tuggar i sig miljontals ton brunkol varje år. Den överblivna slaggen har blivit till en konstgjord ås några kilometer bort, där är björkarna ännu tunna och granarna korta. På åsen snurrar femton vindkraftverk nästan symboliskt, den nya tiden byggs på resterna av den gamla.
På vägen ned breder panoramat ut sig för våra ögon – skogen, fälten och i mitten Elektrownia. Några skulle kanske likna kraftverket vid ett ufo i landskapet, men inte Thomas Lottko.
– Beautiful, säger han på engelska i tolkens frånvaro.
Elektrownia ägs av Polska Grupa Energetyczna (PGE) – det största av de statliga energikombinaten. Nyligen släpptes 15 procent av aktierna på Warszawabörsen till ett nominellt värde av 15 miljarder kronor. PGE är på väg att privatiseras.
Varken PGE eller den polska regeringen är overksamma när det gäller klimatet.
PGE har precis som Vattenfall satt i gång ett CCS-projekt, det handlar om att lagra koldioxiden underjordiskt för tid och evighet.
Den polska regeringen har dessutom ansökt om två miljarder euro från EU (drygt 20 miljarder kronor) för att kunna genomföra den underjordiska lagringen av koldioxid – EU ska fatta beslut om tolv sådana experimentprojekt i år. Polen vill ha två av dem, det ena ska ligga i just Belchatów.
PGE har också börjat projektera för två kärnkraftverk, ett vid Östersjökusten norr om Gdansk, ett inne i landet. Bägge skulle ha byggts redan på 1980-talet. Tjernobylkatastrofen kom emellan och gjorde projektet omöjligt, speciellt som kärnkraftverken skulle byggas enligt sovjetisk modell.
Thomas Lottko tycks veta det mesta om Elektrownia, mindre om koldioxid och klimathot.
Han känner exempelvis inte till det stundande klimatmötet i Köpenhamn.
– Nej, vi har inget internet. Vi är en fattig förening, säger han.
Thomas Lottko berättar att hans Liga Ochrony Przyrody får 2 000 zloty om året av just Elektrownia, det är i stort sett föreningens enda inkomstkälla.
– Om vi skulle börja bråka om giftiga utsläpp så skulle de inte ge oss något. Då vore det slut med organisationen, säger han uppgivet.
Det är skiftbyte på Elektrownia, i duggregnet rullar buss efter buss mot staden.
– Stanna, ropar Thomas Lottko. Han hoppar ur bilen och återvänder med en rejäl bit brunkol som han sett vid vägrenen – fuktig, svart och porös. Smulorna hamnar på framsätet.
Thomas Lottko hindrar oss dock från att slänga bort kolbiten, han slår i stället in det svarta guldet i en plastpåse.
– Ni måste bara ha en bit kol med er hem från Belchatów, säger han.