Världen

Kreml kan kosta på sig förvirrande utspel

Bashar al-Assad och Vladimir Putin.
Bashar al-Assad och Vladimir Putin. Foto: Alexey Druzhinin AFP

Analys. Uppgifterna om att Rysslands president Vladimir Putin ska ha krävt den syriske ledaren Bashar al-Assads avgång förbryllar.

Men det kan vara dimridåer som lagts ut från en nyvunnen maktposition.

Den senaste utvecklingen i det diplomatiska spelet bakom kulisserna i Syrienkriget skulle kunna vara hämtad ur en spionroman. Eller förresten – intrigen skulle nog avfärdas som alltför snårig och osannolik.

Detta har hänt:

• Ryssland, som har varit den syriske presidenten Bashar al-Assads mäktigaste allierade under det snart fem år långa Syrienkriget, ska ha gjort en plötslig helomvändning. Enligt den brittiska tidningen Financial Times bad president Vladimir Putin strax före julhelgen chefen för Rysslands militära underrättelsetjänst, Igor Sergun, om en hälsning till al-Assad: vi tar vår hand ifrån dig. Vi vill att du avgår.

• Kort efter att ha utfört sitt uppdrag avled den 58-årige Sergun hastigt. Det skedde den 3 januari. Ingen dödsorsak har meddelats.

• Den ryska maktborgen Kreml förnekar bestämt Financial Times uppgifter. ”Det är helt enkelt inte sant”, säger Putins talesman Dmitri Peskov.

Enligt Financial Times, som citerar två anonyma västliga under- rättelsekällor, har ”Putin tittat under huven på den syriska regimen och hittat betydligt fler problem än han väntade sig”.

Vad ska man tro? Är Rysslands påstådda förkastelsedom mot al-Assad en tidningsanka baserad på diplomatskvaller, eller handlar det om en listig försöksballong inför de fredsförhandlingar om Syrien som är planerade till nästa vecka?

Ryssland har en marinbas i den syriska Medelhavsstaden Tartus. Moskva har också sålt vapen till al-Assads regim för motsvarande 4,5 miljarder kronor årligen sedan kriget började.

Det finns starka band mellan Ryssland och Syrien ända sedan Sovjettiden, då Bashar al-Assads pappa Hafez styrde landet.

I slutet av september förra året gick Ryssland in i Syrienkriget med flygstridskrafter. De ryska flygräderna var riktade mot terrorgrupperingen Islamiska staten (IS), deklarerade president Putin.

Men Ryssland fick snabbt kritik för att snarare rikta bomberna mot den väpnade opposition som väst försöker samarbeta med, liksom mot den syriska civilbefolkningen.

Vid den tiden var de flesta bedömare ense om att det ryska intåget i Syrienkriget var ett sätt att tvinga USA och övriga väst att ta ställning för Bashar al-Assad.

USA – och övriga västmakter – har ända sedan inbördeskriget tog fart på allvar krävt att al-Assad måste avgå för att stridigheterna i Syrien ska kunna avslutas.

Att Ryssland några månader senare skulle offra den man som mer än någon annan personifierar stödet för deras närvaro i Syrien förefaller osannolikt.

Om allt går enligt planerna kommer fredsförhandlingarna om Syrien inom den så kallade inter- nationella stödgruppen att återupptas i Genève i nästa vecka.

I denna församling, där såväl FN som USA, Iran och Saudiarabien ingår, talar Ryssland med en starkare röst än någonsin tidigare under Syrienkriget. Ryssland är ju helt opåverkat av den anstormning av syriska krigsflyktingar som orsakat politisk kris inom EU.

Den ryska militära insatsen har också handgripligt tvingat väst att öppna den dörr för Moskva som stängdes efter annekteringen av Krim och inblandningen i kriget i Ukraina.

Med sin stärkta position i konflikten kan Kreml kosta på sig schackdrag som snarare förbryllar än klargör den ryska Syrien-rollen.

Någon månad efter interventionen mot Islamiska staten sade utrikesministern Lavrov att Ryssland var redo att stötta den väpnade syriska oppositionen (som alltså också bekämpar president al-Assad) i deras kamp mot Islamiska staten.

Lavrovs uttalande har inte följts av någon handling på slagfältet. Kritiken att de ryska flyganfallen drabbar civila fortsätter till denna dag. Kanske är uppgiften om Putins krav på al-Assads avgång ett utspel i samma anda.

Och utanför den tunna luften i förhandlingsrummen fortsätter den syriska tragedin, med svältdöd, splitterbomber och ständigt ökande flyktingströmmar.