Kriget hotar oljans väg

För jämnt tio år sedan samlades fem statschefer i Turkiets huvudstad Ankara och bestämde sig för att på allvar sätta i gång med att anlägga oljeledningen från Kaspiska havet via Baku och Tbilisi till Medelhavet och västvärldens marknader. De som fattade beslutet om ledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev, Azerbajdzjans president Heydar Alijev, Georgiens president Eduard Sjevardnadze, Uzbekistans president Islam Karimov och deras turkiske kollega Süleyman Demirel. Georgisk militär lämnade Gori under måndagskvällen. Om uppgiften stämmer att ryska trupper gått in i staden kontrollerar de också oljeledningen.

Men den viktigaste personen i rum­met var inte någon av de ovannämnda inte alltid så salongsfähiga statscheferna, utan Bill Richardson, energiminister i Bill Clintons administration. Utan USA:s diplomatiska och ekonomiska muskler hade nämligen inte denna 176 mil långa oljeledning, världens näst längsta efter den ryska ledningen Druzjba til Europa, kommit till stånd. Men även om prislappen blev hisnande fyra miljarder dollar (drygt 24 miljarder kronor) fanns det goda skäl för Washington att stötta bygget.

Ekonomiskt handlar det om att säkra oljeleveranser till USA:s konsumenter genom kanaler som är oberoende av såväl Ryssland som Mellanöstern. Politiskt att vinna inflytande i länderna i det ryska väldets södra flank, den region som brukar kallas "Rysslands veka liv".

Sett till hela världsmarknaden är det förvisso inga stora mängder olja som strömmar genom ledningen - det handlar om ungefär en miljon fat om dagen, eller drygt en procent av världens dagliga -oljeproduktion. Det finns dock långt framskridna planer på att förlänga BTC-ledningen till oljefälten i Kazakstan, vilket i ett slag skulle fördubbla kapaciteten. Och ledningens betydelse ökar i takt med oljepriset, för närvarande cirka 117 dollar per fat vilket är 40 procent högre än när BTC-ledningen invigdes i maj 2006.

Tack vare oljan har president George W Bush behandlat typer som Nazarbajev och Karimov mycket hovsamt - även om de av omvärlden stämplas som tvättäkta autokrater, utan minsta vilja att införa demokrati och mötesfrihet av västerländskt snitt.

När det gäller Georgiens nuvarande ledare Micheil Saakasjvili har Bush inte behövt hyckla i motsvarande grad - den amerikanske presidenten har ofta hållit fram Georgien som en demokratiskt ­föregångsland bland de forna Sovjetrepublikerna. Och stödet kommer inte bara med ord: det finns cirka 150 amerikanska militära rådgivare på plats i Georgien som hjälper till att utbilda landets armé.

USA har också bidragit med militär hårdvara. Georgien har turnerat den amerikanska välviljan med att skicka 2 000 soldater till det USA-ledda kriget i Irak.

Nu hjälper USA till att transportera hem de georgiska soldaterna från Irak för att de ska förstärka armén mot det ryska hotet på hemmaplan. Bushadministrationen har hårt kritiserat den ryska offensiven, men det finns en utbredd uppfattning här i Washington att Vita huset borde göra mer.

Liberala New York Times gav på måndagen stort utrymme åt den konservative kolumnisten William Kristol som skriver: "Vi kan inte bara stå vid sidan om när en autokratisk angripare lägger beslag på delar av (...) en vänligt sinnad nation vars Natoambitioner vi stödde så sent som för några månader sedan".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut