När Matt Southworth åkte till Irak hade det gått nära ett år sedan dåvarande presidenten George W Bush deklarerat ”mission accomplished” – uppdraget verkställt. Men vad var egentligen uppdraget? Och vad hade uppnåtts?
Ingen av frågorna hade något enkelt svar. Det enda säkra när den då 20-årige Matt Southworth for till Irak i början av 2004 var att kriget långt ifrån var slut.
Och mer än sex år senare, när Vita huset har förklarat att stridsoperationerna upphör med augusti månads utgång, pågår ännu det dagliga dödandet och förstörelsen i Irak.
Flera gånger i veckan inträffar självmordssprängningar och väpnade angrepp. Varje månad dödas 300 civila i Irak. Minst två miljoner lever som flyktingar. De flesta irakier saknar elektricitet större delen av dygnet.
– Jag trodde aldrig på Bush när han påstod att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. När USA startade kriget var det grundat på en stor lögn, det insåg jag redan då. Men varför USA invaderade vet jag fortfarande inte. Då tänkte jag att det var för oljan eller för att Bush ville hämnas att Saddam hade försökt mörda hans pappa. Men jag vet inte, säger Matt Southworth.
– Jag hoppades ändå att vi kunde befria Irak från diktaturen, men även den retoriken visade sig vara rena smörjan. Det USA:s militär skapade var en ny diktatur, det jag såg med egna ögon var en orättfärdig ockupation. Vi behandlade irakierna på ett omänskligt, för att inte säga oamerikanskt sätt.
I onsdags lämnade den sista stridande USA-soldaten Irak, två veckor tidigare än vad president Barack Obama lovat. Formellt avslutas därmed ett av USA:s längsta krig, som varade i över sju år. Det är bara det ännu pågående Afghanistankriget – enligt Obama ”ett nödvändigt krig” – som är långvarigare.
Jag påminner Matt om vad Bush sade i ett tv-tal till nationen sent på kvällen den 19 mars 2003: ”Vid denna timme befinner sig amerikanska och koalitionsstyrkor i den första fasen av en militär operation för att avväpna Irak, befria dess folk och försvara världen från allvarlig fara ... vi angriper utvalda militära mål för att undergräva Saddam Husseins förmåga att bedriva krig ... jag försäkrar er att detta inte blir en kampanj av halvmesyrer, och vi kommer inte att acceptera någon annan utgång än seger.”
Hur definierar man då en seger i Irak? Jag frågar om Matt hade någon klar bild av uppdraget när han landsattes i Irak.
– Vilken seger? Det hela var ju idiotiskt, det gjorde ingen nytta geopolitiskt – läget i regionen är nu sämre än tidigare – och vi vann ju knappast några hjärtan och sinnen när vi ägnade oss åt att döda civilbefolkningen. Om det strategiska målet var demokrati och stabilitet så fungerade det inte. Resultatet blev ingen demokrati, bara kaos och död, och att al-Qaida, som inte existerade i Irak före 2003, fick ett starkt fotfäste där.
Matt kan över huvud taget inte se någon annan seger än att Iraks folk får skapa sin egen regering. I ett komplext land som Irak kan ett krig aldrig vinnas, inte i den meningen som det gick att segra i andra världskriget eller det amerikanska inbördeskriget.
Jag frågar: Men att Saddam avlägsnades, var det ändå inte positivt för irakierna?
På det svarar Matt att Saddam, som ju från början backades upp av USA, var kraftigt försvagad och att hans regim ändå skulle ha fallit. Utan de fruktansvärda offer som kriget medförde.
Om Matt då var kritisk mot kriget, och det enligt hans åsikt ogenomtänkta och klumpiga sätt som det bedrevs på, är han i dag fortfarande inblandad i det, fast så att säga från andra hållet. Han är aktiv i en organisation för veteraner som motsätter sig Irakkriget, och arbetar med lobbning i Washington för en pacifistisk grupp, kväkare, Friends Committee on National Legislation.
Matt var menig soldat i USA-arméns 2:a infanteridivision och sändes till Irak med den så kallade andra vågen; den första var den invaderande amerikanska militären som störtade Saddams regim. Han stationerades i de nordliga städerna Mosul och Tal Afar och där ägnade han sig i huvudsak åt analys för militärens underrättelsetjänst.
– Men vi var så underbemannade att jag var ute på vaktuppdrag och i strid en hel del också. Så det var omväxlande leda och skräck, säger han.
Omkring 4.400 av hans kamrater kom aldrig hem levande, och tiotusentals återkom sårade eller invalidiserade. För Matt medförde upplevelserna under tjänstgöringen att han liksom många andra av USA:s hundratusentals Irakveteraner fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom.
– Det var hemskt svårt att komma hem, ingen förstod vad jag hade varit med om. Jag är inte helt återställd, men efter en lång terapi kommer mardrömmarna mer sällan nu.
Även om de stridande förbanden är borta är inte USA:s militära närvaro över. 50.000 militärer stannar som rådgivare och utbildare för Iraks armé, och dessutom kommer uppemot 7.000 civila kontraktsanställda – eller om man nu vill kalla dem för legosoldater.
– Läget är känsligt, och det är viktigt att vi uppfyller avtalet och helt drar oss ur Irak till slutet av 2011. Stannar vi förlänger vi bara problemen. Men samtidigt får vi inte överge Iraks folk. Vi har förstört deras land och infrastruktur och måste ersätta dem för det.